give me some joy
Skepp ohoj.
Aj vad ont det gör i käkarna.
Jag försöker göra käkavslappning, men vete fåglarna om det hjälper...
Jaja.
Det ser ju lite kul ut i alla fall, så alltid roar man väl någon.
Ikväll har jag och mamma ätit briemackor och druckit varsitt glas rödvin. Det kallar jag tisdagsfest.
Och nu ville jag bara tillägga en liten grej om Melodifestivalen. Följande:
Av de själlösa upptempolåtarna, gillade jag BWO's bäst. Den var bra för att vara dem, liksom.
Men men. Nej nej.
Släng in en gammal räv med fladdrande hårsvall, kort klänning och omänskligt snygga ben, lägg till några klichéer om hjältar, kärlek och ratiratiraj, och avsluta med tonartsbyte, så har ni en vinnare.
Sen kan ni ju stå där och se gruvligt förvånade ut över att resten av Europa inte tyckte det var så himla fräscht.
Well.
Det händer inget spännande i mitt liv just nu.
Och händerna gör ont och orsakar svullna fummelfingrar, så jag ska sluta skriva strax.
Ska sova. Imorgon kl 9 kommer besiktningsfolk från Anticimex och kollar igenom huset efter mögel och termiter (typ).
Så då gäller det att vara uppstigen och fräsch. Man vet ju aldrig hur Anticimex-killar ser ut... ehheheh. Det är säkert nån käring som kommer hit.
Inte för att jag bryr mig.
Sen ska mor och jag iväg på färg-shoppingrunda. Äntligen ska mina fönster gå från sjuttiotalsbrunt till antikvitt.
Jag har haft ågren över dem den senaste tiden här... så det ska bli skönt att åtgärda.
Skulle gärna måla om väggarna också. Just nu har de en obehagligt steril och kall kritvit ton. Jag vill ha dem varma och gräddiga.
Ska fixa. Snaaaart.
Det var ett trevligt möte ikväll. Men jag gillar inte årsmötena som vi enligt svensk lag måste ha. Eller, Kurt är söt med domarklubban i högsta hugg, men det där med upprop... USCH!
Ända sen pre-lekis-åldern har jag haft riktigt gruvlig ångest för det där ögonblicket då man med lagom hög och klar röst avslappnat ska säga "ja" som vore det den naturligaste saken i världen.
Skona mitt lilla hjärta!
Men det gick ju bra ikväll. Det går alltid bra.
Förutom vid mitt första besök på Arbetsförmedlingen, hösten 2005. Infoträff med ett tjugo- /trettiotal arbetslösa ohängda kids i min egen ålder.
Jag har förträngt alla detaljer, men i stort gick det till såhär:
Jag kom några minuter för sent till den nedsläckta lokalen, och det fanns inga lediga stolar. Bara några bord längst bak, ståendes mot väggen.
Jag bestämde mig av nån anledning för att sjunka ner på knä/huk, en ytterst obekväm ställning, bredvid en okänd tjej.
Fick kramp efter ett tag, och dristade mig till att sätta mig på ett av borden. Det hade nämligen en annan tjej kommit in och gjort, efter min ankomst.
Mannen där framme rabblade en massa saker som knappast gjorde oss klokare. Sen var det slut. Trodde jag.
Men nej då, först skulle han kolla av vilka som var närvarande.
När han kom till mitt namn, vill jag minnas att han sa Sandra Mattsson. Hursomhelst försökte jag bota min ångest genom att käckt utbrista "jajamen!" istället för ett sedvanligt ja.
Mannen sa förvirrat och försiktigt: "Fanns det nån Sandra här...?"
Förnedrat och sakligt, men ack så högt och tydligt, sa jag JA.
Kanske rättade till namnmissen också. Minns som sagt inte.
Aaanyway.
Huga huga sommarstuga. Upprop är inte min kopp te.
Det var det om detta.
Just ja. Var i Sidsjöbacken igår. Njöt av strålande sol, grillade korvar, massor av kaffe och fikabröd... och slalom förstås. Det var första gången på ca 5 år, som jag svängde mina lurviga i backen.
Fett skoj!
Jag och Ludvig åkte tillsammans. Han var vass och cool.
Ella åkte i sele med Jonas. Hon var också vass och cool. De har varsina fräsiga hjälmar med matchande goggles till. Ella har röd hjälm med rosa glajor, och Ludde har grå hjälm med gula.
C-o-o-l.
Puss och kram och hälsa familjen, som Peter Nilsson, livscoachen, skulle ha sagt.
(Coach som coach?)
Peace!
PS. Jag gillar Firefox AK's och Tiger Lou's "Winter rose", som rubriken kanske avslöjar.
Speciellt videon.
Hon är så snygg, Andrea.
DS.
Aj vad ont det gör i käkarna.
Jag försöker göra käkavslappning, men vete fåglarna om det hjälper...
Jaja.
Det ser ju lite kul ut i alla fall, så alltid roar man väl någon.
Ikväll har jag och mamma ätit briemackor och druckit varsitt glas rödvin. Det kallar jag tisdagsfest.
Och nu ville jag bara tillägga en liten grej om Melodifestivalen. Följande:
Av de själlösa upptempolåtarna, gillade jag BWO's bäst. Den var bra för att vara dem, liksom.
Men men. Nej nej.
Släng in en gammal räv med fladdrande hårsvall, kort klänning och omänskligt snygga ben, lägg till några klichéer om hjältar, kärlek och ratiratiraj, och avsluta med tonartsbyte, så har ni en vinnare.
Sen kan ni ju stå där och se gruvligt förvånade ut över att resten av Europa inte tyckte det var så himla fräscht.
Well.
Det händer inget spännande i mitt liv just nu.
Och händerna gör ont och orsakar svullna fummelfingrar, så jag ska sluta skriva strax.
Ska sova. Imorgon kl 9 kommer besiktningsfolk från Anticimex och kollar igenom huset efter mögel och termiter (typ).
Så då gäller det att vara uppstigen och fräsch. Man vet ju aldrig hur Anticimex-killar ser ut... ehheheh. Det är säkert nån käring som kommer hit.
Inte för att jag bryr mig.
Sen ska mor och jag iväg på färg-shoppingrunda. Äntligen ska mina fönster gå från sjuttiotalsbrunt till antikvitt.
Jag har haft ågren över dem den senaste tiden här... så det ska bli skönt att åtgärda.
Skulle gärna måla om väggarna också. Just nu har de en obehagligt steril och kall kritvit ton. Jag vill ha dem varma och gräddiga.
Ska fixa. Snaaaart.
Det var ett trevligt möte ikväll. Men jag gillar inte årsmötena som vi enligt svensk lag måste ha. Eller, Kurt är söt med domarklubban i högsta hugg, men det där med upprop... USCH!
Ända sen pre-lekis-åldern har jag haft riktigt gruvlig ångest för det där ögonblicket då man med lagom hög och klar röst avslappnat ska säga "ja" som vore det den naturligaste saken i världen.
Skona mitt lilla hjärta!
Men det gick ju bra ikväll. Det går alltid bra.
Förutom vid mitt första besök på Arbetsförmedlingen, hösten 2005. Infoträff med ett tjugo- /trettiotal arbetslösa ohängda kids i min egen ålder.
Jag har förträngt alla detaljer, men i stort gick det till såhär:
Jag kom några minuter för sent till den nedsläckta lokalen, och det fanns inga lediga stolar. Bara några bord längst bak, ståendes mot väggen.
Jag bestämde mig av nån anledning för att sjunka ner på knä/huk, en ytterst obekväm ställning, bredvid en okänd tjej.
Fick kramp efter ett tag, och dristade mig till att sätta mig på ett av borden. Det hade nämligen en annan tjej kommit in och gjort, efter min ankomst.
Mannen där framme rabblade en massa saker som knappast gjorde oss klokare. Sen var det slut. Trodde jag.
Men nej då, först skulle han kolla av vilka som var närvarande.
När han kom till mitt namn, vill jag minnas att han sa Sandra Mattsson. Hursomhelst försökte jag bota min ångest genom att käckt utbrista "jajamen!" istället för ett sedvanligt ja.
Mannen sa förvirrat och försiktigt: "Fanns det nån Sandra här...?"
Förnedrat och sakligt, men ack så högt och tydligt, sa jag JA.
Kanske rättade till namnmissen också. Minns som sagt inte.
Aaanyway.
Huga huga sommarstuga. Upprop är inte min kopp te.
Det var det om detta.
Just ja. Var i Sidsjöbacken igår. Njöt av strålande sol, grillade korvar, massor av kaffe och fikabröd... och slalom förstås. Det var första gången på ca 5 år, som jag svängde mina lurviga i backen.
Fett skoj!
Jag och Ludvig åkte tillsammans. Han var vass och cool.
Ella åkte i sele med Jonas. Hon var också vass och cool. De har varsina fräsiga hjälmar med matchande goggles till. Ella har röd hjälm med rosa glajor, och Ludde har grå hjälm med gula.
C-o-o-l.
Puss och kram och hälsa familjen, som Peter Nilsson, livscoachen, skulle ha sagt.
(Coach som coach?)
Peace!
PS. Jag gillar Firefox AK's och Tiger Lou's "Winter rose", som rubriken kanske avslöjar.
Speciellt videon.
Hon är så snygg, Andrea.
DS.
Kommentarer