sleepy sleepy day (starry starry night)
Asch, jag skriver ännu ett inlägg när jag ändå har tillgång till dator.
Jo jag är ju hos mamma och pappa och så rå. Det var jag även när jag skrev förra inlägget, igårkväll/inatt nån gång. Föga förvånande, jag vet.
Följde med hem efter mötet för att hjälpa pappa med internetrelaterade saker.
Idag har jag och madre en riktigt slapp och slö onsdag. Det är underbart att tussa omkring i myskläder (och inte finmyskläder utan riktigt sluskiga plagg; jag bär till exempel en löjligt oversizad "Save the rainforest"-T-shirt från tidigt nittiotal, och blåa herrlångkalsonger, såna där med genvägshål framtill) !
Ute är det grått, väldigt grått, så grått att världen ser svartvit ut.
Men det gör inget. Det gör det bara ännu mysigare att vara inomhus, med massor av smålampor tända.
Jag har just skrivit klart och mailat iväg ett tal som jag ska ha mot Birgit på tisdag.
Om jag alltid är ute i såhär god tid? Oh nej. Men hon ska resa utomstads på fredag, så jag hade piskan på ryggen.
Väldigt skönt att ha det klart såhär långt innan, faktiskt.
Nä, jag ska inte bli långrandig.
Ska ta en levande-ljus-dusch nu, och göra mig lite fräsch. Ikväll väntar tjänst med Michaela, sen VT hos antingen Henke eller Peppe. Nog för att jag alltid blandar ihop deras namn när jag pratar om dem ändå, men det kan ju vara bra att veta vems hushåll man ska dra sig emot när uret närmar sig halv åtta.
Den som lever får se...
Förresten! En sjukt rolig sak som jag läste i Mia Skäringers (RollOn-Mias) blogg för rätt så längesen: Hon skrev om sina och andras barn, som hade satt upp en sån där mima-och-dansa-show, som alla barn nån gång gör.
(Det var mest Pandora och Ace of Base som gällde när jag och Nathalie var små, och hippt stuffade runt i vårat vardagsrum.
Men för dessa barn var det Amy Diamond-musik som gällde.)
De hade delat ut inbjudningslappar - ambitiöst värre - som innehöll information om showen. De upplyste om att artisten som gällde var Emy Dagmon.
EMY DAGMON! HAHA!
Är det inte roligt?
Jag antar att jag är den enda som fortfarande kan börja asgarva vid blotta tanken på det, flera månader efter att ha läst det.
Vet inte varför, men det slår an en stor skratt-och-fniss-sträng inom mig.
Nu blir det dusch.
Jo jag är ju hos mamma och pappa och så rå. Det var jag även när jag skrev förra inlägget, igårkväll/inatt nån gång. Föga förvånande, jag vet.
Följde med hem efter mötet för att hjälpa pappa med internetrelaterade saker.
Idag har jag och madre en riktigt slapp och slö onsdag. Det är underbart att tussa omkring i myskläder (och inte finmyskläder utan riktigt sluskiga plagg; jag bär till exempel en löjligt oversizad "Save the rainforest"-T-shirt från tidigt nittiotal, och blåa herrlångkalsonger, såna där med genvägshål framtill) !
Ute är det grått, väldigt grått, så grått att världen ser svartvit ut.
Men det gör inget. Det gör det bara ännu mysigare att vara inomhus, med massor av smålampor tända.
Jag har just skrivit klart och mailat iväg ett tal som jag ska ha mot Birgit på tisdag.
Om jag alltid är ute i såhär god tid? Oh nej. Men hon ska resa utomstads på fredag, så jag hade piskan på ryggen.
Väldigt skönt att ha det klart såhär långt innan, faktiskt.
Nä, jag ska inte bli långrandig.
Ska ta en levande-ljus-dusch nu, och göra mig lite fräsch. Ikväll väntar tjänst med Michaela, sen VT hos antingen Henke eller Peppe. Nog för att jag alltid blandar ihop deras namn när jag pratar om dem ändå, men det kan ju vara bra att veta vems hushåll man ska dra sig emot när uret närmar sig halv åtta.
Den som lever får se...
Förresten! En sjukt rolig sak som jag läste i Mia Skäringers (RollOn-Mias) blogg för rätt så längesen: Hon skrev om sina och andras barn, som hade satt upp en sån där mima-och-dansa-show, som alla barn nån gång gör.
(Det var mest Pandora och Ace of Base som gällde när jag och Nathalie var små, och hippt stuffade runt i vårat vardagsrum.
Men för dessa barn var det Amy Diamond-musik som gällde.)
De hade delat ut inbjudningslappar - ambitiöst värre - som innehöll information om showen. De upplyste om att artisten som gällde var Emy Dagmon.
EMY DAGMON! HAHA!
Är det inte roligt?
Jag antar att jag är den enda som fortfarande kan börja asgarva vid blotta tanken på det, flera månader efter att ha läst det.
Vet inte varför, men det slår an en stor skratt-och-fniss-sträng inom mig.
Nu blir det dusch.
Kommentarer