Vecka 29, Grekland och hösten

November! Inte många löv kvar på träden nu. Desto mer löv in the air, hoppas jag, eftersom jag är så fyndig och käck.

Sen vi sågs sist har J och jag bland annat hunnit med en angenäm vecka i Rethymnon på Kreta, som bestod av många långsamma aktiviteter; sovmorgnar, slöa Netflix-/balkongfrukostar, långa duschar, bokläsarsiestor, yatzykvällar på balkongen... och däremellan lite stros i den väldigt mysiga gamla stadskärnan, upptäckande av fort, intagande av ljuvlig föda och glass på diverse tavernor och hak, sol-lapande och äventyrsbadande i vågiga havet, och liknande.

Vi hade det verkligen oförskämt bra, och solen värmde mer än vi hade förväntat oss, såpass sent i oktober. Det var riktigt sommarstekigt, men inte jobbigt. Kändes extremt välgörande att gå runt och icke-frysa i sandaler och kortärmat, som uppladdning inför den långa, mörka och omvälvande vinter vi går till mötes.

Och när vi kom hem var det väldigt skönt, det med. Såna är vi. Himla nöjda med att få sova i egen säng och ha våra egna grejer omkring oss. Resor (speciellt charter) är liksom inte livets grej, men helt klart ett trevligt inslag att företa sig då och då.

(Japp, yatzyn på bilden är autentisk - och min!)

I pluttens lilla värld går saker och ting stadigt framåt. Vilket jag såklart är otroligt tacksam över, och ganska nyligen har blivit plågsamt påmind om att inte ta för givet.

(Våra vänner i en stad ganska nära väntade tvillingar, de var beräknade till en dryg månad efter vår bebbe. Men de små hjärtana slutade slå, drygt halvvägs in i graviditeten. Jag känner så oerhört med dessa vänner, och har gråtit så mycket för dem. Har även nästan skämts lite över att min egen graviditet fortsätter. Kan jag verkligen skriva om den, lägga ut bilder, uppdatera? Blir det inte osmakligt? Men jag har bestämt mig för att jag inte riktigt kan tänka så. Och tror inte att nån förväntar det heller.)

Den lille bullen tar alltmer plats för varje dag; känner tydligt nu hur den är uppe vid revbenen och härjar hejvilt. Detta är såklart som det ska vara, men medför ett visst obehag i min lekamen. Som det här med att få i sig tillräckligt med luft. Och att få plats med maten man stoppar i sig, helst utan att måsta paniklägga sig på sidan i soffan och flåsa. Eller att bli kickad på blåsan utan att spontankissa just där och då. Nya utmaningar, helt enkelt.
Men mest gläds jag - eller vi båda förstås - åt att den påminner oss så mycket om sin närvaro, och interagerar med oss när vi buffar på magen, pratar osv.

Härom morgonen när jag sov, hade den och J tydligen handkontakt i form av ett kvalitativt utbyte av småkrafsande på min mage, från olika håll. Väldigt gulligt att höra talas om detta vid uppvaknandet.

Mest dramatiskt och kul är det när den gör större moves. Vet inte exakt vad den pysslar med, men det känns som lite diverse kullerbyttor och utsträckande av liten kropp, och dylikt. Då kan man se ordentligt utanpå magen hur det rör sig också.

I skrivande stund är vi i mitten av vecka 29. Om åtta veckor är barnet alltså färdigbakat! Det är ju sjukt! Det lär ju inte komma ut exakt då, men det KAN göra det. Hisnande.

Eftersom jag börjat bli rätt trött och smått otymplig, har jag redan börjat mecka med så mycket praktiskt som möjligt. Vill inte ta för givet att jag kan hålla på ända till slutet, utan satsar på en degigare tillvaro i december/januari.

Så nu är spjälsängen nerbaxad från vinden och avtvättad, och väntar bara på att bli monterad och bäddad. Jag har dessutom enväldigt bestämt att vi inte kommer orka slipa av den alla lager tidigare färg, sandpappra varenda spjäla och ha oss, för att kunna måla om den. Så vi satsar på att fylla i med svart färg där det är avskavt, istället. Svart säng; fräsigt ju. Passar en kaxig plutt som vår. Dessutom har vi ju grandiosa planer för målande av sovrumsväggar (hello Jotun Lady Green harmony!), så då kommer den nog komma till sin rätt lite bättre också.

Och så har jag haffat ett ouppackat skötbord medelst Blocket, som ska hämtas imorgon. Jo, vi bestämde oss för att det var en sån pryl som faktiskt kan underlätta livet och därför var värd att investera två hundralappar i.

  
Ah, inte vet jag vad jag ska berätta. Jag bara babblar på. Och räknar ner dagarna som återstår på jobbet. Ca sju veckor kvar nu. Lååångsamma veckor. Men jag slipper närvara på luciafirandet i alla fall, väldigt tacksam för det. Råkade boka in oss på en föräldrakurs just den dagen, och fick tillåtelse av kollegor att gå från jobbet innan alla föräldrar dyker upp med lussiga barn.
Övar även på att inte lyfta tunga kids längre, då jag känner att det drar ihop sig i kistan när jag tar i. Vilket är lättare sagt än gjort, tex när de springer i exakt motsatt håll från skötbordet pga. vägrar avlägsna sitt bajs.
Delegera mera, är nog lösningen. 

Avslutar detta svammel med en bild som Jonis tog på mig häromdan, när jag övade på klassiska klyschiga gravidposen nr 1, och kände mig som nåt slags urmoder.

Tjingeling och allt det där!