Killingskär

Jag vaknar av solljuset och det ljuvliga ljudet av träskosteg på grusgången. Listar ut att det är morfar, på väg runt knuten för att kissa.
Mycket riktigt.

Det gammeldags tunga täcket som jag ligger under, luktar - såsom resten av gäststugan - trivsamt instängt. Jag insuper känslan av trygghet och sommarlov, och njuter av att få vara här, och vakna i lugn och ro.

Jag konstaterar att klockan måste vara runt nio, och kliver upp. Går ut på den solvarma träbron, där de otaliga pissmyrorna älskar att ränna omkring.
Tar några steg till höger, och går in på dass. Det unkna, mysiga lilldasset, med mulltoa och sjövatten till händerna, och den fina solnedgången i horisonten, som morfar målat på insidan av dörren.

Glömmer som nästan alltid av mig, och slänger toapapperet bakom mig i mulltoan, istället för i den lilla bruna hinken på golvet som det står ”kisspapper <3” med orange färg på.

Ställer mig vid det låga lilla handfatet, som passar mig perfekt. Sätter i proppen. Tar den rosa plastskopan och öser upp sjövatten från hinken. Mormor brukar bara ta en skopa, men jag tycker det blir bättre med två.
Tar den halvtorra, spruckna Barnängen-tvålen, och tvättar mig.

Går ut, barfota, över gången med de runda små stenarna. Det gör lite ont, men man vänjer sig.
Mamma säger att det bara är bra att härda fötterna. I slutet av sommaren ska barnfötter inte känna nån smärta av de där stenarna alls, menar hon.

Jag går in i sommarstugan, där fina lilla mormor står med sin kutrygg, sitt glada ansikte och sitt gråa, lockiga hår uppsatt med små kammar.
Hon håller på att göra morgonfika. Icke att förväxlas med frukost, ty den kommer sedan.
Hon frågar om ögonkakao och ostmackor blir bra, och jag säger att det blir det.

Går in till teverummet, och hoppas att morfar har glömt att trycka på den där roliga gröna datum-manicken med Folksam-logga. Den med en knapp för veckodag, en för månad, och två för siffrorna.

Men morfar glömmer aldrig. Mormor måste påminna honom om att låtsas glömma, för att jag ska få trycka.
Men det händer sällan.

Jag slår på teven. Den visar sommarlovsmorgon. Perfekt att vakna till, tycker jag. Speciellt när mormor kommer in och serverar kakao och ostmackor till.

Jag undrar om inte hon och morfar ska fika, men det har de redan gjort. Kaffe och macka framför rapport medan jag sov.

Jag sitter på den bruna heltäckningsmattan medan jag äter. Enklast så.

På sommarlovsmorgon visas ”Mirror, mirror”, och jag tycker att det är såå himla mysläskigt! Funderar över om jag skulle få se det hemma, eller inte.
Spelar roll? Jag är hos mormor och morfar och det är sommarlov och ljust och hela livet känns tryggt.

Efter morgonfika och teve är det så dags för frukost. Då sitter vi allihopa vid bordet, och det är kokta ägg i röda, gula och blåa äggkoppar av plast, och flingor med mjölk, och smörgåsar med cognacsmedwurst (konjak?! Men det är ju alkohol! Det kan väl inte barn äta... jag blir osäker, och måste ringa mamma och fråga. Hon svarar inte. Men morfar lovar att det inte är någon fara. Det är inte sån konjak, säger han och skrattar lite, och jag skäms för att jag alltid blir så orolig för såna saker...) och annat gott.

Efter maten går jag ut en stund med dockvagnen. Den är brun och av manchester, och har det mest underbara, mjuka guppsilvret!
(Guppsilver är de där fjädrarna som gör det möjligt att liksom guppa och gunga vagnen lite upp och ner, och även i sidled, för att vagga bebisarna.)

Tar den med mig nerför den smala grusbacken, och ut på asfalten. Går ett varv runt ön. Alla jag möter säger hej. Jag säger blygt hej tillbaka. Kan inte riktigt bestämma om jag tycker det är mysigt eller jobbigt med allt detta hälsande.

När jag kommer till stranden blir jag sugen att bada. Men när jag vadar där i vattnet, alldeles nära kanten, kommer jag på att bottnen är så lerig och äcklig. Så det får vara.

Går tillbaka till stugan. Mormor och morfar föreslår att vi ska åka till Nivrenahallen och handla lite. Så det gör vi. Hoppar in i den mörkgröna bubblan med ljusbruna säten. Den luktar verkligen bil! tänker jag.

Morfar är noga med att jag ska ta på mig bältet ordentligt. Men med honom själv verkar det inte vara lika noga. Nåja.


Jag tycker om att handla med mormor. Hon föreslår en massa godsaker, och om man säger ja så stoppar hon det i korgen, bara sådär.

Det blir Kronans kiwisaft, och kakor och godis och grejer.

När vi kommer hem, sitter vi ute i solskenet i de stora vita trästolarna och fikar kiwisaft och kaka, och pissmyrorna kryper på fötterna men det gör inget.

Morfar har sin T-shirt hängandes över huvudet och ansiktet. Som skydd mot solen. Det är säkrast så, när man har hudcancer.
Men han verkar trivas ändå. I solen med mormor och mig. Trots den siktskymmande tröjan.

Jag läser Fem-böcker och går på små upptäcktsfärder, och sen går vi in och mormor lär mig att lägga patienser. Idioten och Harpan.

Snart är det dags att äta. Igen. Värst vad vi äter, tänker jag gillande.

Hon gör jämt så god mat, mormor min. Köttbullar, inlagd sill, gubbröra, köttfärslimpa... även om hon bara steker prinskorv och potatis, så blir det fantastiskt.


Efter maten är det dags för en liten tur i båten. Det är väl ingen eka, tror jag, för den har ju motor och sånt. Men det är en liiiten rackare till båt. Tur att vi är små, vi som åker i den.

Jag måste å det bestämdaste ha en ful, orange flytväst med rem som man måste kliva över med ena benet, för den ska sitta så. Jag gillar det inte alls. Gillar inte fula, klumpiga saker. Blir lite sur, och frågar varför inte morfar och mormor ska ha sina flytvästar – de hänger ju där på kroken på gäststugans vägg.

Men de förklarar att de är så vana att vara på sjön, så de behöver inga västar.

En ganska dålig förklaring, tycker jag, men opponerar mig inte. Morfar och mormor är inte såna man argumenterar med – i alla fall inte om man är åtta.

Nå. När vi först brassar iväg och omges av det sköna motorljudet, och sedan sitter där på sjön, i båten som guppar lite fridsamt, och kvällssolen glittrar, och vattnet kluckar, orkar jag inte vara sur längre. Livet är alldeles för fint och mysigt.
Vi tittar på grann-öar, och morfar och mormor berättar om människorna som bor där.
De har ganska starka åsikter om dem. Men det får man väl ha, tänker jag.


När vi kommer iland möter vi ett par som bor i en av grannstugorna. De har bott där länge, precis som mormor och morfar. Vi småpratar ett tag, och de är trevliga mot mig, och jag försöker att inte vara blyg. Det går sådär.

Vi går hem och dukar upp med go-fika framför Allsång på Skansen.

Teven är lite brusig – det är lite si och så med mottagningen. Men det går bra ändå; morfar kompenserar genom att sjunga med lite extra högt när det brusar, och han säger åt mig att också sjunga. Jag kan inte sången, säger jag – tror det är nån Rönnerdahlvisa – så han förklarar systemet med textremsorna längst ner i bild.

Jag nöjer mig dock med att lyssna och iaktta. Det är allt jag behöver. Åh. Harmoni.

Sen är klockan ganska mycket, så jag och mormor går och borstar tänderna med Zendiumtandkräm i det lilla lilla köket, i det lilla, lilla handfatet med separata kranar för varm- och kallvatten.
Och så tar vi med oss en hög med Allers veckotidningar, och smyger ut till gäststugan.
Mormor vet att jag tycker det är läskigt att sova ensam, så hon låter morfar göra det istället.

Vi kryper ner i varsin säng, under tunga täcken, och tänder de skarpa sänglamporna. Vi tar varsitt TOY, som vi tuggar medan vi löser varsina korsord – för så brukar mormor alltid göra.
Jag löser dem som finns på barnsidorna i Allerstidningarna. De är ganska lätta, men vuxenkorsorden är alldeles för svåra.
Dessutom gillar jag sånt som är enkelt. Sånt som går snabbt. Då känner jag mig lite duktig.

Jag blir trött. Sätter min lilla tuggummibuss på sänglampan (på mormors inrådan – annars skulle jag aldrig våga), och kurar. Mormors lampa är fortfarande tänd, men det gör inget.

Jag känner mig tryggast i världen när hon ligger där och tuggar och skriver, och utan minsta problem, somnar jag.