boken, konserten, värken
Nu är det egentligen fredag.
Det betyder Lars Winnerbäck feat. Hovet-konsert! Med Christian Kjellvander som förband!
Okej, Winterdäck har blivit gubbrockig och så vidare.
Men jag sticker inte under stol med att jag är grymt laddad inför denna konsert. Tror det kommer bli bra & kul.
Jag erkänner också tämligen villigt att jag blir lite rörd varje gång jag hör "Stockholms kyss", när han sjunger om sin son: "Gud välsigne hans små fötter där dom går".
AAW!
Det blir förfest på stan (1891, gissar jag) med mamma och två eller tre fastrar. Det är mitt konsert-gäng, nämligen.
Bäddat för bullersamma festupptåg...
Nämen. Trevligt.
Nu tänker jag i alla fall citera Martina Haag-boken.
Helt kort: den är klart inspirerad av Bridget Jones, men blir inte bara en dålig kopia. Den är verkligen hur kul som helst. Det hela handlar om en tjej som heter Bella, och den är skriven i jag-form.
Nu har hon, efter att ha bäljt i sig en flaska rödtjut, gått fram och hälsat på en Jude Law-liknande karl på en restaurang, och sagt att hon gärna vill träffa honom nån gång. Så de bestämmer sig för att gå tipspromenad redan nästa dag.
Mycket riktigt, nästa dag träffas de, och han verkar allmänt fantastisk och överjordiskt snygg - och Bella börjar fantisera om barnvagnar och mysiga hemmakvällar framför brasan - ända tills han börjar berätta hur superdetaljerat om att han spytt på tåget samma morgon, och hur spyan såg ut, och att han bara dolde det hela med en Metro-tidning, för det satt ändå ingen bredvid honom, etc.
Och här börjar jag citera: "Bläää. Hur jag än tänker nu kommer det att vara omöjligt att sudda ut det där ur mitt medvetande. Han försöker ta min hand. Jag stoppar ner den i fickan. Han pratar och pratar om fåglar och byggnader och pekar och skämtar medan vi promenerar ner mot Djurgårdskanalen. Jag kan inte titta på honom längre. Jag försöker gå fortare och fortare för att vi ska bli klara med den här vidriga promenaden så snabbt som möjligt.
Han skrattar och springer ikapp mig. Han tror att vi leker. Han tar upp snö och kastar åt mitt håll och rusar busigt emot mig och tar tag i min kappärm och försöker krama om mig och skrattar och skrattar med sin kräkiga mun."
HAHAAA. Åh. Jag dör av rolighet.
Fast jag vet inte om det är lika kul när det är taget ur sitt sammanhang. Men ändå.
Ikväll har jag, mamma och sommarbarnet sett "Den ofrivillige golfaren". Lite småkul sådär.
Men jag koncentrerade mig mest på att få massage av mamma.
Min kropp är hemskt dum emot mig. Är inne i extra dålig period nu.
Måste ringa läkarn.
Och så blir jag lite förtvivlad ibland - inte för att jag är desperat, men ändå - och undrar vilken karl som nånsin skulle vilja ha en sjuk fru.
Nåja. Godnatt.
Det betyder Lars Winnerbäck feat. Hovet-konsert! Med Christian Kjellvander som förband!
Okej, Winterdäck har blivit gubbrockig och så vidare.
Men jag sticker inte under stol med att jag är grymt laddad inför denna konsert. Tror det kommer bli bra & kul.
Jag erkänner också tämligen villigt att jag blir lite rörd varje gång jag hör "Stockholms kyss", när han sjunger om sin son: "Gud välsigne hans små fötter där dom går".
AAW!
Det blir förfest på stan (1891, gissar jag) med mamma och två eller tre fastrar. Det är mitt konsert-gäng, nämligen.
Bäddat för bullersamma festupptåg...
Nämen. Trevligt.
Nu tänker jag i alla fall citera Martina Haag-boken.
Helt kort: den är klart inspirerad av Bridget Jones, men blir inte bara en dålig kopia. Den är verkligen hur kul som helst. Det hela handlar om en tjej som heter Bella, och den är skriven i jag-form.
Nu har hon, efter att ha bäljt i sig en flaska rödtjut, gått fram och hälsat på en Jude Law-liknande karl på en restaurang, och sagt att hon gärna vill träffa honom nån gång. Så de bestämmer sig för att gå tipspromenad redan nästa dag.
Mycket riktigt, nästa dag träffas de, och han verkar allmänt fantastisk och överjordiskt snygg - och Bella börjar fantisera om barnvagnar och mysiga hemmakvällar framför brasan - ända tills han börjar berätta hur superdetaljerat om att han spytt på tåget samma morgon, och hur spyan såg ut, och att han bara dolde det hela med en Metro-tidning, för det satt ändå ingen bredvid honom, etc.
Och här börjar jag citera: "Bläää. Hur jag än tänker nu kommer det att vara omöjligt att sudda ut det där ur mitt medvetande. Han försöker ta min hand. Jag stoppar ner den i fickan. Han pratar och pratar om fåglar och byggnader och pekar och skämtar medan vi promenerar ner mot Djurgårdskanalen. Jag kan inte titta på honom längre. Jag försöker gå fortare och fortare för att vi ska bli klara med den här vidriga promenaden så snabbt som möjligt.
Han skrattar och springer ikapp mig. Han tror att vi leker. Han tar upp snö och kastar åt mitt håll och rusar busigt emot mig och tar tag i min kappärm och försöker krama om mig och skrattar och skrattar med sin kräkiga mun."
HAHAAA. Åh. Jag dör av rolighet.
Fast jag vet inte om det är lika kul när det är taget ur sitt sammanhang. Men ändå.
Ikväll har jag, mamma och sommarbarnet sett "Den ofrivillige golfaren". Lite småkul sådär.
Men jag koncentrerade mig mest på att få massage av mamma.
Min kropp är hemskt dum emot mig. Är inne i extra dålig period nu.
Måste ringa läkarn.
Och så blir jag lite förtvivlad ibland - inte för att jag är desperat, men ändå - och undrar vilken karl som nånsin skulle vilja ha en sjuk fru.
Nåja. Godnatt.
Kommentarer