your words were my freedom

Hmm.
Just typiskt. Äntligen tog jag tag i mina mms-inställningar (IGEN), och försökte få eländet att funka.
Började med att ladda ner inställningar från djuice. Jaha, då skulle jag fylla i mitt mobilnummer, så skulle djuice.se berätta för mig vad jag hade för telefonmodell.
De hävdade att det är en k750c. Vafalls, tänkte jag, jag har väl ändå en k750i?!
Men men, kanske inte. Det kanske är därför detta inte funkat tidigare.

Så jag laddade ner grejer för en c till min telefon.
Samma på Sony Ericssons hemsida.

Sen, SEN, gott folk - eftersom jag är efterbliven - kollade jag på kartongen som my baby levererades i.
Vad är det för telefon jag har? Jo, en k750i!

Hur i hundan ska detta sluta?


En annan sak jag undrar är: Hur kan det göra så ont i en hals så länge?
Och hur kan det göra så ont i en bröstkorg när man hostar, utan att vederbörande bröstkorg sprängs i tusen bitar?

Jag har säkert lungsot. Eller lungpaj. Fast det kanske är samma sak?
Nåja. Det skulle vara just typiskt, i vilket fall.


Life as a house är en rätt bra film.


Människan med lägenheten i Korsta har inte mailat några bilder ännu. Vad är det frågan om, har hon ett liv att sköta eller?
Man börjar nästan fundera.


Jag lyssnar på Jewel. Hon är ett balsam.

Imorgon (idag) ska jag... hmm... städa golvet kanske. Dammsuga mattorna. Duscha. Kolla på teve. Läsa. Skriva tal om jag orkar. Ringa doktorn om jag inte är bättre.
Ta en promenad om jag är bättre.
Krypningar i benen när det är läggdags är nämligen ingen hit.

Men åååh, kan telefonen lämna besked snart. Kan mitt liv som mmsare ta sin början, eller måste jag göra om allt igen?


Teknik. Jag hatar det.

Jag längtar till det riktiga livet. Det som man kan ta på. Det levande.
Med vackra långa klänningar som fladdrar i vinden och rena människor och branta, gräsbeklädda klippor med strand och havskant alldeles under, och fullkomliga solnedgångar.

Vem behöver mms när man står där och känner livet - det verkliga livet - i sig?

Kommentarer

Populära inlägg