Nowhere boy
Jag har alltid varit väldigt fascinerad och tilltalad av John Lennon. Både personen och hans musik.
(En av mina högsta paradisönskningar när jag var liten, var att få höra honom spela och sjunga "Imagine" efter att ha blivit uppväckt.)
Dock hade jag inga direkta förväntningar på filmen om hans unga år, som kom för ett tag sen; Nowhere boy. Var lite nyfiken att se den, det var allt.
Nu har jag sett den. Och OJ vad den var bra (bortsett från en föga lämplig scen i skogen, med en flicka, i början...)!
Snygg, intressant, gripande, välspelad, tragisk och fin.
I början var det lite jobbigt att bevittna relationen mellan honom och hans mamma. Den verkade nästan smått incestuös ibland... fast ändå inte såpass att man kan vara säker på det.
Hon var ju inte frisk. Och situationen var långt ifrån okomplicerad.
Stackars trasiga, förvirrade människor, inte konstigt att saker blir som de blir!
Och snacka om kamp J hade med sig själv och omgivningen. Hans moster med, för den delen.
Sen blev det finare och mer hoppingivande, allting. Och just när man tänkte att pojkstackarn började få lite sinnesfrid, och familjerelationerna började ordna upp sig någorlunda - fred började slutas - ja, då inträdde nästa jobbighet...
... nä jag tänker inte avslöja. Ni får se den själva.
(En av mina högsta paradisönskningar när jag var liten, var att få höra honom spela och sjunga "Imagine" efter att ha blivit uppväckt.)
Dock hade jag inga direkta förväntningar på filmen om hans unga år, som kom för ett tag sen; Nowhere boy. Var lite nyfiken att se den, det var allt.
Nu har jag sett den. Och OJ vad den var bra (bortsett från en föga lämplig scen i skogen, med en flicka, i början...)!
Snygg, intressant, gripande, välspelad, tragisk och fin.
I början var det lite jobbigt att bevittna relationen mellan honom och hans mamma. Den verkade nästan smått incestuös ibland... fast ändå inte såpass att man kan vara säker på det.
Hon var ju inte frisk. Och situationen var långt ifrån okomplicerad.
Stackars trasiga, förvirrade människor, inte konstigt att saker blir som de blir!
Och snacka om kamp J hade med sig själv och omgivningen. Hans moster med, för den delen.
Sen blev det finare och mer hoppingivande, allting. Och just när man tänkte att pojkstackarn började få lite sinnesfrid, och familjerelationerna började ordna upp sig någorlunda - fred började slutas - ja, då inträdde nästa jobbighet...
... nä jag tänker inte avslöja. Ni får se den själva.
Kommentarer