i mellanmjölkens land

Jag har kommit på en grej.
Jag är så himla... svensk. Lagom.

Som för några timmar sen, när jag satte mig i mammas och pappas badkar för att försöka få bukt med ett migränanfall (det funkade).
Jag sjönk sakta ner, slappnade av, och njöt av hur lagom varmt vattnet var. Det var inte jättevarmt, för det vet man ju, att jättevarmt är bara skönt i en minut, sen får man hjärtklappning och panik.

Lagomt badvatten är inte lika sensationsväckande, men det håller bäst i längden.


Och sådär är jag med det mesta. Mina bästa årstider är försommar och höst. Till stor del för att det är långärmsväder. Det är lagom temperatur ute. Man slipper frysa, och man slipper bli sådär jobbigt varm, klibbig och svullen, vilket bara gör att man får huvudvärk och känner sig tjock.
Solen får gärna skina också, men inte för starkt och för länge. Bara lagom.


Jag gillar kryddig mat, men den får inte vara jättestark. Då mår jag bara dåligt. Det finns i min värld inget njutbart i att bränna halsmandlarna.

Och jag gillar inte att bli proppmätt. Lagom mätt är skönast.

Ja, ni förstår. Såhär skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Inte jättelänge kanske. Men lagom länge.


Är man en tråkig människa för att man är lagom? Vi svenskar brukar väl bli hånade för det - eller i alla fall håna oss själva. Nästan skämmas lite.


Men jag är nog rätt nöjd med att vara som jag är.
Det måste man väl se till att vara? Man ska ju stå ut med sig själv i - förhoppningsvis - väldigt många år.

Kommentarer

emma sa…
Jag håller verkligen med. jag älskar när saker är lagom och normala.
Aggisen sa…
Som sagt: Vääääldigt träffsäkert! As usual!

Love Ma

Populära inlägg