Att vara kombo
Jag var inne på en väns blogg och tog ikapp de senaste dagarnas inlägg.
När jag kom till det jag redan hade läst, dök jag på en kommentar som jag själv skrivit för nån vecka sen.
Vännens blogginlägg handlade om att hon var trött på att laga mat till sig själv, och såg framemot att ha ett liv där hon fick laga mat åt två.
Andemeningen i den kommentar jag skrivit hade lite att göra med det jag skrev om i förra inlägget här; att man aldrig är riktigt nöjd med det man har, och alltid nostalgifierar/idealiserar nåt annat. Och hur knepigt det är.
Bor man ensam längtar man efter att bo med nån, och bor man med nån så längtar man periodvis efter att ha ett eget hem.
"Alla längtar alltid någon annanstans"-syndromet, liksom.
Men när jag läste hur jag formulerat mig, blev jag smått mörkrädd och väldigt irriterad på mig själv. Hade uttryckt mig rätt plumpt och nyanslöst, och en lång tanke blev komprimerad till en kort förklaring som fick det att se ut som om jag vantrivs med att vara kombo, eller rummis.
Vilket jag ju inte alls gör.
Så jag känner bara att jag vill förklara det.
Det kanske är på tiden att jag beskriver vad jag uppskattar istället för vad jag längtar tillbaka till/ser framemot/inbillar mig (i linje med min nya målsättning, för att åter referera till föregående blogginlägg).
Och sanningen är den att mitt liv hade varit så mycket beigare, tristare, ensammare, läskigare, skrattfattigare, otryggare, fantasi- och händelselösare och helt enkelt... tja, sämre. Om jag inte hade bott med AnnaKarin.
Och jag vet att den här bo-med-kompis-perioden i livet är tillfällig - det är väl därför man blir så framtidsstressad ibland, och får ett desperat behov av att slå sig till ro, och känner sig allmänt rotlös och orolig - men jag vet också att jag kommer att se tillbaka på den med mycken nostalgi och glädje.
Jag uppskattar sannerligen att vi har varandra.
Att vi kan driva om allt, skratta åt det mesta, älta problem och människor, spela kort, uppskatta samma musik... och liksom bara hjälpas åt och finnas tillhands.
Å dä ä inget man ska ta för givet inte.
Så det så.
När jag kom till det jag redan hade läst, dök jag på en kommentar som jag själv skrivit för nån vecka sen.
Vännens blogginlägg handlade om att hon var trött på att laga mat till sig själv, och såg framemot att ha ett liv där hon fick laga mat åt två.
Andemeningen i den kommentar jag skrivit hade lite att göra med det jag skrev om i förra inlägget här; att man aldrig är riktigt nöjd med det man har, och alltid nostalgifierar/idealiserar nåt annat. Och hur knepigt det är.
Bor man ensam längtar man efter att bo med nån, och bor man med nån så längtar man periodvis efter att ha ett eget hem.
"Alla längtar alltid någon annanstans"-syndromet, liksom.
Men när jag läste hur jag formulerat mig, blev jag smått mörkrädd och väldigt irriterad på mig själv. Hade uttryckt mig rätt plumpt och nyanslöst, och en lång tanke blev komprimerad till en kort förklaring som fick det att se ut som om jag vantrivs med att vara kombo, eller rummis.
Vilket jag ju inte alls gör.
Så jag känner bara att jag vill förklara det.
Det kanske är på tiden att jag beskriver vad jag uppskattar istället för vad jag längtar tillbaka till/ser framemot/inbillar mig (i linje med min nya målsättning, för att åter referera till föregående blogginlägg).
Och sanningen är den att mitt liv hade varit så mycket beigare, tristare, ensammare, läskigare, skrattfattigare, otryggare, fantasi- och händelselösare och helt enkelt... tja, sämre. Om jag inte hade bott med AnnaKarin.
Och jag vet att den här bo-med-kompis-perioden i livet är tillfällig - det är väl därför man blir så framtidsstressad ibland, och får ett desperat behov av att slå sig till ro, och känner sig allmänt rotlös och orolig - men jag vet också att jag kommer att se tillbaka på den med mycken nostalgi och glädje.
Jag uppskattar sannerligen att vi har varandra.
Att vi kan driva om allt, skratta åt det mesta, älta problem och människor, spela kort, uppskatta samma musik... och liksom bara hjälpas åt och finnas tillhands.
Å dä ä inget man ska ta för givet inte.
Så det så.
Kommentarer