onsdag, april 13, 2011

Chances are

Såg Country Strong nyss (ja det blir en del filmer och serier när man ligger hemma med sjukt huvud; det orkas inte så mycket annat).
Som oftast kan jag inte heller nu riktigt bestämma vad jag tycker.
Men eftersom jag är som jag är (har/hade en kompis som kallade mig åsikts-Sanna på den tiden då vi hade kontakt...) måste jag ändå skriva några rader om den nu.

Alltså. Jag älskar ju country. Om nån hade missat det.
Och jag älskar Gwyneth, hon är nästan alltid förtjusande.

Och filmen hade liksom en skön känsla i sig. Fina vyer, mysigt kamerafilter, bra countrymusik och allt det där. Den hade kunnat vara SÅ bra.

Men den blev tyvärr riktigt lökig. Inte rakt igenom; vissa scener var fina och berörande.
Men handlingen i stort var en stor (lök)soppa, och relationerna lite för Sunset beach-iga.

Samtidigt antar jag att den skildrar artisteriets baksida på ett ganska... tja, mänskligt och realistiskt sätt.

Eller jag vet inte. Vet inte!


Men det var ju kul att min fästman och hans ljuva djupa stämma fick vara med i alla fall:






Nämen ja.

Och jag grät i slutet.
Såatteee...



Peace.

3 kommentarer:

Agneta sa...

Men! Fästmannen är ju skrämmande lik din far när han var i ungdomen! Ser du inte det?? Ja, det sägs ju att man söker sig någon som liknar sin far, även om det är omedvetet!

Muuuu!

Sanna sa...

Haha... jo jag tänkte på det på den nedersta bilden. Över ögera. Men i övrigt är han inte sååå himla lik, ällä.
Alltså du måste höra karlns röst. Där ligger Dolph Lundgren i lä, haha. Länk: http://www.youtube.com/watch?v=xwhYSgqF47I

Anonym sa...

Ja han e fin den där.. Jag tyckte nog den var lite rar! Och musiken var skön. Hans röst.. /Vivi igen