Danstankar

Läste nyligen att det är extra viktigt för folk med lite småbråkiga och röriga psyken - som typ OCD-barnet undertecknad då - att ha nån typ av hobby; och gärna nåt som innebär att man får använda koordinationsförmåga och dylikt.

Det hjälper till med att bryta loopande tankemönster, och får liksom saker och ting och livet att falla på plats lite mer.

Ååå vad jag kan skriva under på detta. Danspasset på Friskis på tisdagkvällar förgyller verkligen mitt liv. Och jag inser att det låter överdrivet dramatiskt och lite fånigt - det är ju inte ens en "riktig" dansutbildning.

Men det ger så otroligt mycket glädje, och Pernilla är VÄÄÄRLDENS bästa, charmigaste, skönaste och duktigaste ledare. Hon har fått mig att minnas varför jag är en sån sucker för att röra mig till musik (i de flesta former).

Ja hjälp alltså.

Dessutom är det riktigt bra träning. Och tja, hela veckan blir liksom bättre från och med tisdagkväll och framåt.
Allt flyter på bättre. Jag flyter på bättre. Jag känner mig mer i harmoni med min egen kropp, och orkar med livet på ett annat sätt.


Jaha. Vad ville jag säga med det här då?

JO. Sen jag började gå på de här passen, för typ ett år sen, har jag fasat för den dag då Pernilla annonserar att hon ska sluta leda danspassen, av en eller annan anledning. Flytt eller barnledighet eller nåt.

Idag kom det: hon ska ha en unge.


Kul för na förstås, men nog stack det till i lillhjärtat på mä när hon berättade det hele.
Nån månad till är hon med i gamet, men sen kommer det en ersättare.

Hmpf!

Och jag hinner inte gå nåt mer, för nästa vecka har vi tisdagsmöte istället för måndagsdito, och veckan efter det åker jag till Sundsvall... och ja. Det var det.



Såååå kom tillbaka så fort du klämt ut ungen, Pernilla!


Tack. Det var det. Jag har inget annat att berätta. Flyttpackar, plöjer Gilmore, försöker strukturera inför kappsäcksfebruari och allt det där.


Nu: sömn.