lördag, januari 08, 2011

As she's walking away

Igår var det äntligen dags för årets countrygala! Eller förra årets, om man ska vara petnoga. 2010 CMA awards i Nashville.

Jag började se den för ca 6 år sen (ja inte detta års gala då förstås, men du fattar); halkade in på den av en slump och myste åt hur snälla, goa och propra alla var. Det var en sån skön kontrast till mycket av det skräp man omges av.

Så jag tittade klart, konstaterade att jag nog smyggillar country en del ändå... och sen dess har det varit tradition att jag ser den varje år (även fast just den typ av countrymusik som står i centrum på galan inte är min favorittyp... men men).

Vissa uppträdanden är riktigt bra, medan andra är riiiktigt dåliga. Så jag diggar ibland och häcklar ibland, men främst ser jag den för mysfaktorn och traditionens skull.
Den ger mig alltid en sån trygg och härlig känsla.

I år var legendariska Loretta Lynn med! I ett samarbete med Sheryl Crow (och Miranda Lambert). Det var mäktigt.

Sen är ju alltid George Strait, Alan Jackson och dem söta och bra; och blivande klassikerna Brad Paisley, Keith Urban och Kenny Chesney har nåt lökighetsbra över sig också.

Gårdagens favorit, förutom Loretta Lynn & co, var nog Zac Brown band, som gjorde en duett med tidigare nämnda Alan.

Och så sjöng Gwyneth Paltrow! Hon var över förväntan bra. Tydligen spelar hon i nån ny countryfilm, och framförde dess ledmotiv på galan.

Japp.

Så idag, när himlen är betonggrå och snön regnar bort och livet känns beigt, poppar jag Zac Brown band och drömmer om ett liv i ett hus på landet. Hugga ved, elda öppen spis, rida häst, och sånt.



Och så dricker jag te.



Tack för mig.

Inga kommentarer: