Jag blir så trött på mig själv...

när jag får attacker av avundsjuka riktat emot spensliga nittiotalsflickor, för att de är lagom mystiska, väldigt artistiska, och målar vackert med ord och i bilder.

Och pojkarna faller som furor.


De liksom andas estetik, de där flickorna.


Men man BEHÖVER inte göra det.
Det är inget kriterium för ett lyckat liv eller ett lyckligt jag.

Jag är bra som jag är, tamigtusan.

Ibland glömmer man det, bara.


Det är enkom fånigt att försöka vara nån annan. Eller ens vilja det.


(Ja, jag vet. Stating the obvious. Men det har sin tid ibland, det med.)

Kommentarer

Populära inlägg