inga kan ta fel på varann som vi

Jag bjuder här på lite halvtaffliga konsertbilder från i söndags. Och en och annan egobild, eftersom jag testade ett nytt slags frippa.

Det var en bra spelning. Liksom lite mysig och annorlunda, både låtvals- och arrangemangmässigt.

En av Sundsvalls stoltheter, Anna Stadling (som ser ut som min mamma gjorde förr) bjöd på en ypperlig insats, bland annat då hon tog Miss Li's verser i "Om du lämnade mig nu".

(Och Andreas Grega skötte sin förbandsroll ypperligt.)


Jag kan dock tycka att det blev något av ett mellanläge mellan sitt-mys-konsert och stå-och-hoppa-spelning med mycket drag. Man visste inte riktigt hur man skulle bete sig.
Fast det bottnar nog mest i att jag börjar bli gammal; jag stod där och kände fötterna värka, konstaterade att luften var slut, och jag hann fundera lite för mycket över dessa fakta, istället för att bara njuta av stunden. Kanske jag skulle ha suttit... men det hade också blivit trist. Just pga. mellanläget.

Nåja. Mitt i denna utvärdering som min hjärna höll på med, började Lasse berätta anekdoten om obekvämlighet, barndomen, KISS-tröjan, utanförskapet, julgranen och godispåsen... och jag ville börja gråta.

När han sedan drog igång den finaste version av "Söndermarken" jag nånsin hört, var jag rätt såld ändå. Och mitt betyg höjdes.

Fy för mobilkamera. Hejdå.