bloggstinens
Oj, nu var det ett tag sen sist.
Men finns det så mycket att berätta ur fröken Mattssons fattiga liv? tänker du.
Ja det gör det faktiskt, litegrann i alla fall, replikerar jag rappt.
Imorse fick jag till exempel ett spännande telefonsamtal från dolt nummer.
Första gången tryckte jag i yrvakenheten bort det.
Sen höll jag på att dö av spänning och kunde inte somna om.
Sen somnade jag ändå om lite lätt, och då ringde dolt nummer igen! Jag lyckades svara.
Det var en dam som undrade om jag hade deltagit i en tävling på Aftonbladet och vunnit en resa till London.
"Eeh. Jag vill säga ja. Men nej, det är inte jag."
Damen förklarade att det var en med samma namn som mig som vunnit, men de fick inte tag på na, så nu ringde de runt, och tänkte att hon kanske hade flyttat.
"Nä tyvärr, det är inte jag, skit också" sa jag på ett glatt sätt men med bitter underton.
Och vad mer... jo, det har varit inflyttningsfest nummer två hos Jacob. Den här gången fick han presenter. Och jag hade omsorgsfullt klurat ut en dikt (på vers och allt!) till presenten som jag, AnnaKarin, Michaela och Sandra bidrog med.
Jag hoppas han uppskattade den såsom den förtjänar... även det fina kortmotivet. Det föreställde kronprinsessan Victoria med en färgglad blombukett i näven, nämligen.
Nåväl. Det var en trevlig kväll. Vi var de vanliga Sundsvallsmänskorna och tre lirare från Härnösand. Bl.a. Caiza.
Tydligen slängde jag mest ur mig tanklösa - fast på ett roligt sätt - handlingar och kommentarer under kvällens gång. Jag var väldigt trött, ty kvällen före hade jag och Madeleine haft en underbar tjejafton med vin och nattsudd, bland annat.
(Det är ju en historia för sig egentligen, för vi hade så sjukt kul och mysigt, plus att vi var på bio och såg en fjollfilm vid namn "Förtrollad". Den var väldigt rolig och gjorde att man blev kär i kärleken (och Patrick Dempsey...). Bäst var när den där prinsen blev en levande människa (spelad av James Marsden, a.k.a. The Boy i "Ally McBeal"), hörde sin kärestas sång i nån park i New York, och blev så ivrig att han skrek "GISELLE!" och bet sig i knytnäven på äkta tecknad-snygg-tölp-manér. Haha, oh how I laughed som jag brukar säga.)
... Och på lördan jobbade jag 12-18.
När jag skulle ta bussen från jobbet hem till mig, började hjärnsläppen. Jag åkte med Birstapendeln, och fick av nån anledning för mig att man inte får plinga och kliva av där man vill (jag måste ju byta buss i Skönsberg). Så jag sa högt och ljudligt till busschaufförskan:
- "Måste man åka ända till stan med dig, eller får man kliva av tidigare?"
Hon, som förmodligen tyckte jag var dum i huvudet: - "Kliva av var?"
Jag: - "I Skönsberg, vid Trafikgatan."
Hon: - "Nejnej, ända in till stan! Höhöhö!"
Jag gick slokörat och satte mig. Ringde Michaela. Förklarade mitt problem.
"Chauffören sa att jag måste åka ända till stan... men jag vet inte om hon var seriös..."
I samma sekund som Michaela började asgarva, insåg jag att jag nog fick plinga var jag ville.
Så sant.
Nästa misstag gjorde jag i Jacobs kök. Jag frågade om jag skulle hjälpa till med nåt, han gav mig en oöppnad ostförpackning, en tallrik, och sa att jag kunde "cutta up lite cheese".
Michaela stod bredvid mig och gjorde nåt annat.
Glad i hågen började jag hyvla upp skiva efter skiva. Drog till och med dåliga vitsar om hur cheesy jag kände mig.
Efter säkert fem, tio minuter, blev jag lite osäker på om skivorna låg tillräckligt snyggt på fatet. Så jag mumlade nåt om det till Jacob. Han tittade förbluffat på fatet, sen på mig, sen sa han med chock i stämman: "Jaha, annars tänkte jag att... den som ville ha ost kunde få ta ost."
Tanken var alltså att jag skulle ställa osten på brickan, och sen skulle det projektet varit överstökat.
Men men. Jag besparade ju gästerna lite möda i alla fall.
Kände vid det här laget att jag nog borde hålla igen kakhålet resten av aftonen.
Men var ändå tvungen att fråga vid matbordet om den deliciösa kycklingen i salladen var gjord i lergryta.
Detta tyckte alla av nån anledning var väldigt kul, och Jacob sa nåt om att "det här är ingen varmrätt, vill du lägga dig och vila en stund?".
Jag fattar inget. Vet inte dagens ungdom vad lergryta är?! Eller vad var det som var kul?
Nåja. Resten av kvällen förflöt behagligt, med Guitar Hero (kul!) och fika och sånt.
Vid tvåsnåret drog jag och AnnaKarin oss hem till mig för surr och sömn.
Den här gången tog vi ingen genväg. Ty genvägen gav mig ett blåmärke på knät på ditvägen.
Eller egentligen var det efter genvägens slut. Men strunt samma.
Sen har det inte hänt nåt mer spännande i mitt liv tror jag.
Jo Margo har övergått från bajs till fisar.
Och jag tror jag har bestämt mig för Springsteen.
Återkommer om jag kommer på nåt mer kul.
JO JUST JA! Jag har kommit på den där andra grejen som jag inte gillar. Minns ni, ungdomar, när jag skulle stapla upp två prylar jag ogillar, men bara kom på den ena?
Ok, here goes den andra:
När folk pratar om mig och säger "min" blablabla.
"Min bästa vän" eller liknande har jag absolut inget emot. Det är en saklig, informativ och bra benämning.
Men när det låter som om man är ägd. Typ "min lilla prinsessa", "min gumma" eller "min lilla pluttenutta" eller nånting sånt.
Jag är min egen!
Så det så.
Fast jag förstår ju att folk inte säger det för att vara onda.
Men faktum kvarstår: jag har svårt för det.
Ja. That's all. Kanske man skulle ta och knyta sig nu då.
(Ella sa det i förrgår när hon var hos mig förresten. Hon tog Margos koppel, virade det runt sin lilla kropp, och sa "jag ska knyta mig!". Lite kul.)
Peace!
PS. Häromdan spelade mamma kort - Chicago tror jag bestämt - med några gymnasiegrabbar, när hon satt på Birsta Bilgummi och väntade på att däck-janne (eller vad han heter) skulle joxa färdigt med Forden.
Det är lite ballt, tycker jag.
Mamma är the coolest.
DS.
Men finns det så mycket att berätta ur fröken Mattssons fattiga liv? tänker du.
Ja det gör det faktiskt, litegrann i alla fall, replikerar jag rappt.
Imorse fick jag till exempel ett spännande telefonsamtal från dolt nummer.
Första gången tryckte jag i yrvakenheten bort det.
Sen höll jag på att dö av spänning och kunde inte somna om.
Sen somnade jag ändå om lite lätt, och då ringde dolt nummer igen! Jag lyckades svara.
Det var en dam som undrade om jag hade deltagit i en tävling på Aftonbladet och vunnit en resa till London.
"Eeh. Jag vill säga ja. Men nej, det är inte jag."
Damen förklarade att det var en med samma namn som mig som vunnit, men de fick inte tag på na, så nu ringde de runt, och tänkte att hon kanske hade flyttat.
"Nä tyvärr, det är inte jag, skit också" sa jag på ett glatt sätt men med bitter underton.
Och vad mer... jo, det har varit inflyttningsfest nummer två hos Jacob. Den här gången fick han presenter. Och jag hade omsorgsfullt klurat ut en dikt (på vers och allt!) till presenten som jag, AnnaKarin, Michaela och Sandra bidrog med.
Jag hoppas han uppskattade den såsom den förtjänar... även det fina kortmotivet. Det föreställde kronprinsessan Victoria med en färgglad blombukett i näven, nämligen.
Nåväl. Det var en trevlig kväll. Vi var de vanliga Sundsvallsmänskorna och tre lirare från Härnösand. Bl.a. Caiza.
Tydligen slängde jag mest ur mig tanklösa - fast på ett roligt sätt - handlingar och kommentarer under kvällens gång. Jag var väldigt trött, ty kvällen före hade jag och Madeleine haft en underbar tjejafton med vin och nattsudd, bland annat.
(Det är ju en historia för sig egentligen, för vi hade så sjukt kul och mysigt, plus att vi var på bio och såg en fjollfilm vid namn "Förtrollad". Den var väldigt rolig och gjorde att man blev kär i kärleken (och Patrick Dempsey...). Bäst var när den där prinsen blev en levande människa (spelad av James Marsden, a.k.a. The Boy i "Ally McBeal"), hörde sin kärestas sång i nån park i New York, och blev så ivrig att han skrek "GISELLE!" och bet sig i knytnäven på äkta tecknad-snygg-tölp-manér. Haha, oh how I laughed som jag brukar säga.)
... Och på lördan jobbade jag 12-18.
När jag skulle ta bussen från jobbet hem till mig, började hjärnsläppen. Jag åkte med Birstapendeln, och fick av nån anledning för mig att man inte får plinga och kliva av där man vill (jag måste ju byta buss i Skönsberg). Så jag sa högt och ljudligt till busschaufförskan:
- "Måste man åka ända till stan med dig, eller får man kliva av tidigare?"
Hon, som förmodligen tyckte jag var dum i huvudet: - "Kliva av var?"
Jag: - "I Skönsberg, vid Trafikgatan."
Hon: - "Nejnej, ända in till stan! Höhöhö!"
Jag gick slokörat och satte mig. Ringde Michaela. Förklarade mitt problem.
"Chauffören sa att jag måste åka ända till stan... men jag vet inte om hon var seriös..."
I samma sekund som Michaela började asgarva, insåg jag att jag nog fick plinga var jag ville.
Så sant.
Nästa misstag gjorde jag i Jacobs kök. Jag frågade om jag skulle hjälpa till med nåt, han gav mig en oöppnad ostförpackning, en tallrik, och sa att jag kunde "cutta up lite cheese".
Michaela stod bredvid mig och gjorde nåt annat.
Glad i hågen började jag hyvla upp skiva efter skiva. Drog till och med dåliga vitsar om hur cheesy jag kände mig.
Efter säkert fem, tio minuter, blev jag lite osäker på om skivorna låg tillräckligt snyggt på fatet. Så jag mumlade nåt om det till Jacob. Han tittade förbluffat på fatet, sen på mig, sen sa han med chock i stämman: "Jaha, annars tänkte jag att... den som ville ha ost kunde få ta ost."
Tanken var alltså att jag skulle ställa osten på brickan, och sen skulle det projektet varit överstökat.
Men men. Jag besparade ju gästerna lite möda i alla fall.
Kände vid det här laget att jag nog borde hålla igen kakhålet resten av aftonen.
Men var ändå tvungen att fråga vid matbordet om den deliciösa kycklingen i salladen var gjord i lergryta.
Detta tyckte alla av nån anledning var väldigt kul, och Jacob sa nåt om att "det här är ingen varmrätt, vill du lägga dig och vila en stund?".
Jag fattar inget. Vet inte dagens ungdom vad lergryta är?! Eller vad var det som var kul?
Nåja. Resten av kvällen förflöt behagligt, med Guitar Hero (kul!) och fika och sånt.
Vid tvåsnåret drog jag och AnnaKarin oss hem till mig för surr och sömn.
Den här gången tog vi ingen genväg. Ty genvägen gav mig ett blåmärke på knät på ditvägen.
Eller egentligen var det efter genvägens slut. Men strunt samma.
Sen har det inte hänt nåt mer spännande i mitt liv tror jag.
Jo Margo har övergått från bajs till fisar.
Och jag tror jag har bestämt mig för Springsteen.
Återkommer om jag kommer på nåt mer kul.
JO JUST JA! Jag har kommit på den där andra grejen som jag inte gillar. Minns ni, ungdomar, när jag skulle stapla upp två prylar jag ogillar, men bara kom på den ena?
Ok, here goes den andra:
När folk pratar om mig och säger "min" blablabla.
"Min bästa vän" eller liknande har jag absolut inget emot. Det är en saklig, informativ och bra benämning.
Men när det låter som om man är ägd. Typ "min lilla prinsessa", "min gumma" eller "min lilla pluttenutta" eller nånting sånt.
Jag är min egen!
Så det så.
Fast jag förstår ju att folk inte säger det för att vara onda.
Men faktum kvarstår: jag har svårt för det.
Ja. That's all. Kanske man skulle ta och knyta sig nu då.
(Ella sa det i förrgår när hon var hos mig förresten. Hon tog Margos koppel, virade det runt sin lilla kropp, och sa "jag ska knyta mig!". Lite kul.)
Peace!
PS. Häromdan spelade mamma kort - Chicago tror jag bestämt - med några gymnasiegrabbar, när hon satt på Birsta Bilgummi och väntade på att däck-janne (eller vad han heter) skulle joxa färdigt med Forden.
Det är lite ballt, tycker jag.
Mamma är the coolest.
DS.
Kommentarer