just behind the shades

Ja men då så, tjosan hejsan svejsan, jag har borstat tänderna och tvättat bort mitt smink och ställt in videon så att den spelar in King of Queens imorgon eftermiddag, och GENAST KÄNNER JAG MIG SÅÅÅ UPBEAT!

Eller jag låtsas i alla fall. För jag känner för det. För att jag tänker redogöra för trevliga trivialiteter.
Here it goes:

Den fjärde mars ska jag och AnnaKarin på Regina Spektor-spelning på China, Stockholm. Storstan! Hur ska det gå för en lantlolla som mig?
Jag har nog inte varit i Stockholm sen vi (jag, Sanna, Jens, Mika) var och såg Bright eyes för snart två år sen. Hö, hö.

Men Stockholm, det är ju bra överskattat ändå. Det är inget jag saknar.

Fast det ska bli grymt kul att åka dit! En förmodligen toppenfin konsert, ett förhoppningsvis mysigt hotell på Söder, och flera timmars shopping (det är ambitionen i alla fall) på måndag, innan bussen bär av hemåt igen.

Whee, whee. En ljuspunkt att se framemot.


Och på måndag får damen med lägenheten i Korsta veta om hon får köpa huset i Timrå. I såna fall flyttar jag snart. Hoppas. Men är som alltid förberedd på det värsta. (Jag är född sån. Det är nog bra.) Drömmer om den på nätterna. Den ser alltid olika ut, men det är alltid den. Min lägenhet. Min egen.


OCH OCH OOOOCH!! Fyran har börjat visa Felicity!
För sisådär två, tre dar sen såg jag nåt i tevesektionen i ST, om att vederbörande serie skulle visas från första början. Jag suckade, mumlade 'åååh felicity', och surade inombords över att jag inte har trean, och att jag aldrig kunnat följa den mysiga serien mer än nåt enstaka avsnitt här och där.

Och idag upptäckte jag att den går ju inte på trean, den går på fyran! Joy.

Jag har längtat efter en sån där myspysig dramaserie jättelänge. En sån som passar regniga dagar. När man sitter ensam med sin gråa yllefilt som Hemtex valt att döpa till "Erik".
"Ungefär en serie med samma känsla som i Felicity", har jag till och med surrat om, på jobbet.

Och nu är den här. Äntligen. Jag längtar till kvart i fem imorgon. Eller idag. Usch, klockan är för mycket. Som vanligt.



I söndags hade jag migrän som bara blev värre och värre (trots att jag tagit tablett 2 ggr) och värre och det kröp överallt och jag kräktes och grät och trodde jag skulle tuppa av/dö, så akuten tyckte vi skulle komma upp. Jag och mamma alltså. Pappa var på möte (jag vågade inte vara ensam hemma, så mamma stannade med mig).

Väl i det otroligt omysiga väntrummet blev jag sedemera bättre, efter ett ca 8 timmar långt anfall. Fick ju sitta nån timma och vänta.

Tant doktor sa att då var det ju bara att åka hem, här har du ett nytt recept på tabletterna som tog slut hemma, ratiratiraj.

Väl hemma upptäckte jag att mamma, stackarn, gett mig fel tabletter. Hon hade tagit de gamla Imigranerna, (immigranterna, hahaha) som jag inte riktigt tål. Så jag fick väl nån allergisk reaktion.
De borde inte ha legat kvar i medicinlådan överhuvudtaget, de gamla rackarna.

Stackars mamma fick ångest och skuldkänslor, men jag blev mest lättad över att de nuvarande medicinerna funkar ändå.
Och så tog jag en sån mot den sista värken, och sen var det Köping (de där särarna är helt ljuvliga tycker jag) och frid och fröjd.



Ikväll var det VT-genomgång. Blev i sista stund flyttat till Abrahams, vilket visade sig vara ett lyckokast på så sätt att jag nu fick snusa, klämma och känna på lillungen. Carl Lucas Hamilton.
Han var fin. Oh så fin.

Jag älskar bebisar. Bebisar är verkligen livet. Man blir så lugn när man sitter och har dem i famn. Och de doftar så gott.
Aaah, jag tror jag ska öppna en bebisfarm...



Dags att sova. Chop chop.

Kommentarer

Populära inlägg