Åren har nog slitit hårdare på mig
Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon varit i
Dagen har peakat i och med att jag hört den.
Nu kan det bara gå utför. Tills imorgon i alla fall.
Imorse hade jag en väldigt verklig, och väldigt lång (kändes det som) dröm, i vilken jag födde en jättefin flickbebis med mörkt hår och näpet ansikte.
Jag sprang runt och jagade en sköterska här hemma, med alla mina pillerburkar, och frågade om det var okej att amma trots dessa mediciner, medan nån annan - Ida eller AnnaKarin eller nån blandning av dem - tog hand om min lilla skrutt inne på nåt rum i närheten. Tror de matade henne med mjölk i ett litet plastglas.
Till slut kom jag på att jag varit borta från henne jättelänge och var tvungen att ta hand om na själv. Och att jag hade saknat henne.
Jag mindes förlossningen fragmentariskt, men inte hur den kändes. Så jag frågade en massa stackars oskyldiga ynglingar, som hade varit med och bevittnat den, ifall jag hade haft ont eller ej. För jag kunde inte erinra mig nån smärta.
Men de intygade att jo, nog hade jag känt smärta, alltid.
Sen var vi i skogen. Minns inte riktigt vad vi hade där att göra...
Väckarklockan ringde, och allt kändes jättetomt när jag insåg att mitt barn inte fanns på riktigt.
Jag hade ju just börjat fundera på bra namn till henne.
Ja ja säg då dä.
Dagen har peakat i och med att jag hört den.
Nu kan det bara gå utför. Tills imorgon i alla fall.
Imorse hade jag en väldigt verklig, och väldigt lång (kändes det som) dröm, i vilken jag födde en jättefin flickbebis med mörkt hår och näpet ansikte.
Jag sprang runt och jagade en sköterska här hemma, med alla mina pillerburkar, och frågade om det var okej att amma trots dessa mediciner, medan nån annan - Ida eller AnnaKarin eller nån blandning av dem - tog hand om min lilla skrutt inne på nåt rum i närheten. Tror de matade henne med mjölk i ett litet plastglas.
Till slut kom jag på att jag varit borta från henne jättelänge och var tvungen att ta hand om na själv. Och att jag hade saknat henne.
Jag mindes förlossningen fragmentariskt, men inte hur den kändes. Så jag frågade en massa stackars oskyldiga ynglingar, som hade varit med och bevittnat den, ifall jag hade haft ont eller ej. För jag kunde inte erinra mig nån smärta.
Men de intygade att jo, nog hade jag känt smärta, alltid.
Sen var vi i skogen. Minns inte riktigt vad vi hade där att göra...
Väckarklockan ringde, och allt kändes jättetomt när jag insåg att mitt barn inte fanns på riktigt.
Jag hade ju just börjat fundera på bra namn till henne.
Ja ja säg då dä.
Kommentarer
Eller vad var det du sa för några år sedan? Albertina? Abilene! Just ja. Abilene...ja, varför inte? Puss
Men om det kommer jagas på riktigt gissar jag att pappan får ta hand om... ;)
Men är ju bra att veta, om jag sitter där med en unge om en miljard år eller så, att du ställer upp som barnvakt, Ida. :)