Random ranting

Äntliiiiigen känner jag bloggarsuget komma över mig! Nu ska jag ta och bättra mig med uppdateringarna. Oavsett om ni kunde bry er mindre eller ej.

Så det kan hända att ni får stå ut med en hel del ointressanta upplysningar, för jag känner på mig att jag kommer att överkompensera bloggtorkan.

Det är en grå fredag, vilket jag älskar och uppskattar. Nog för att det är kul med sommar och så... men har man ändå inte en hel dag att avsätta till klippor-och-hav-liknande företeelser, så är det mest bara jobbigt med starkt solsken och kvav värme. Man springer runt och kisar och känner sig svett-tjock. Och TRÖTT.

Så, ja. Jag är redo för höstens antågande nu. Höst är bäst! Börjar alltid längta efter den när ca halva juli passerat.
Men, som sagt. Det duger fint med en grå regndag också. Bara inte vädret blir sådär schizo och släpar fram solsken frampå eftermiddagen.

Hursomhelst.


Jag är ensam hemma och sitter vid köksbordet och jäser i shorts och sovtröja. Dricker kaffe med äggmjölk, som smakar mjukt och starkt och gott.
Beundrar vår gröna fina hundkextapet.
Känner mig förnöjsam.

Om två timmar ska jag befinna mig på Högsbogatan. Tjänst med Edita står på schemat.
Hade tänkt ringa runt och spontansöka några jobb före det. Får se om jag hinner... hee.
Det var nämligen ett tag sen jag hade en sån här slappförmiddag, så det känns ganska välbehövligt.


Imorse kom jag att tänka på en intervju jag såg med Helena Bonham Carter för halvlängesen. Hon berättade att hon och Tim Burton gick en föräldrakurs när deras son var liten, för det kändes som att de bara gick runt och förmanade och klagade på honom hela tiden, och det var inte så uppbyggligt, och vad kunde man göra, och blablabla.

De hade då fått lära sig att det som nästan är allra viktigast för kidsen - det som kanske gör att de blir jobbiga att handskas med, och får en att konstant förmana dem - är bekräftelsebehovet. Inte så att man ska klema bort dem eller konstant ösa beröm över dem. Men bara att man konstruktivt upplyser dem om att man ser och hör dem. Utan att de ska behöva be om det.

Typ "Ah du valde en svart tröja idag!"/"Jag ser att du gör dina läxor, kanon!"... och så vidare. Kom inte på några vidare bra exempel.
Men ni fattar grejen. Och, såklart, berömma så fort det finns anledning till det!

Ja, jag fann det intressant. Kanske ganska självklara grejer egentligen. Men det är nog bra att påminna sig, att när barn är tomgnälliga och uppmärksamhetskrävande, så kanske de helt enkelt inte känner sig sedda.

Inte så stor skillnad från oss fullvuxna människor, med andra ord. Vardaglig bekräftelse på ens existens och person (inte bara prestation) är nog lika viktig för oss.

Ungefär som Underbara Clara uttryckte det:
"Trots att vi varit ihop i snart sex år är jag och Jakob alldeles hesa när vi reser bort med bil för att vi har så mycket att säga varandra. Helst gärna gapigt och högljutt så att man samtidigt blir döv.
Det är inte så mycket vad man säger som är viktigt. Eller vad man kommer fram till, har jag upptäckt. Det är mer att man säger något. Kacklar i mun och bekräftar varandra."

Ja. Hon har en poäng.
(Läs hennes fiiiinfina blogg vetja! Länk finnes till höger nånstans på den häringa sidan.)


Ja. Nämen. Nu får det räcka för idag va?

Ikväll blir det mys hos grann-Sundbergs, det ser jag framemot. Och så längtar jag mys hos de andra Sundbergs. Åh, jag saknar dem!

Men åh vad bra det är att det finns så många man kan hänga och mysa hos! Det får man inte glömma att uppskatta.


Nästa gång kanske jag berättar om mitt nya årslånga (minst) projekt som drar igång i höst. Vi får se. Eller kan ni gissa? Eller eller eller?



Äh, men hejrå! Peace!