Så vill jag bli som solen, som värmer dina ben

Jag såg en film häromkvällen. Paper heart.
Delvis en dokumentär, delvis en spelad romantisk komedi, typ, mellan dokumentärmakerskan Charlyne Yi och Michael Cera.

Den var småfin och intressant, jag gillade den.

Utgångspunkten är att Charlyne inte tror på kärlek eller på att hon kan bli kär, så hon och producenten ger sig ut på en resa runt USA och intervjuar alla möjliga människor om deras kärlekshistorier, anekdoter och definitioner på kärlek... för att se om Charlyne kan ändra sin inställning.


Ett par som de träffar, hävdar att "it's all about the like". Alltså att det viktigaste är att man gillar varandra. Det där med alltför starka känslor och passion medför ofta ett slags hatkärleksförhållande, som blir väldigt instabilt och sällan håller i längden, sa de.

Så strax innan de blev ihop (jag fattade det som att de var vänner sen innan) frågade de sig själva om de kunde tänka sig att leva sitt liv utan den andra. Svaret blev uppenbarligen nej ifrån båda håll. För tillsammans blev de ju. Och sen växte det hela till kärlek.


Nå. Ett intressant synsätt, tycker jag. Har funderat en del på det där sedan jag såg det.
På sätt och vis är det rätt. Samtidigt låter det... jag vet inte, lite fattigt?

Nu gick det ju bra, deras känslor växte successivt, och allt det där.

Men tänk om det inte hade gjort det. Tänk om den ena blev riktigt kär, och den andra "bara" fortsatte att känna vänskapskärlek (som inte är att underskatta, men ändock).
Eller att ingen av dem, nånsin, kunde förmå sig till att känna mer än just det.

Ja jag vet då rakt inte. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker.

Men det jag bestämt vet att jag tycker, är att båda parter måste ha en någorlunda samstämmig inställning till vad kärlek och ett förhållande ska vara.

Om jag ska ta mig själv som exempel - nu är ju jag extremt krass när det gäller mig själv och presumtiva kärleksförhållanden. Men rent teoretiskt. OM jag skulle få ihop det långvarigt med någon.
Det jag skulle värdera högst, och det jag kanske kan längta lite efter ibland, är inte i första hand det där med blixtar, dunder, fjärilar, magi, symfoniorkestrar och en perfekt-alltid-väldoftande-riddarliknande-man.

Snarare det motsatta.

Alltså, klart det måste finnas fjärilar (annars slutar det med en ångestsörja, det vet jag alltför väl).

Men framför allt måste man kunna ha en gråvardag tillsammans. Vara trygga, tråkiga, trötta, lukta lite illa, slöa framför film, oimponerande, okreativa. Och ändå på nåt sätt älska det. Och varandra. Uppskatta den andres vardags-jag. Och ha massor av vardagshumor. Kunna skratta åt och driva om småsaker.

Och jag - om vi nu fortsätter på den här jagform-linjen - tror att den jag eventuellt nån gång får för mig att haffa, måste ha ungefär samma inställning för att det ska funka.

Det skulle nog bli svårt - även om man skulle falla lite för varann - om han hade nån konstigt orealistisk drömföreställning om sagolik kärlek utan odörer, skavanker och oönskad hårväxt.


Man måste nog längta efter uuungefär samma sak. Helt enkelt.

Konstaterar jag självklarheter nu? Ja ja.


Bjuppar på't.


Men se filmen vetja!
Eller inte. Jag har egentligen slutat att rekommendera filmer. Av princip.
Det kan bli så fel. Man är så olika. Tar anstöt av olika saker.
Och så vidare med mera.


Peace!