Och jag ville svara att själv drömmer jag om dig varje natt

Jag saknar dem där hemma nåt otroligt.
Vill ringa mamma mest hela tiden, och bara tomprata.

Har inte riktigt känt såhär förut; sedan jag flyttade ifrån hemstan, alltså.

Folk pratade om tremånadersångest. "Vänta bara."
Jag upplevde ingen. Kanske en svag, kort identitetskrisliknande förnimmelse. Det var allt.

Jag var förvånad över hur snabbt Göteborg kändes som hemma, och hur snabbt Sundsvall blev avlägset.

Men nu!

Ångest kan jag väl inte påstå att jag har. Eller kanske; fastän den yttrar sig lite knasigt.
Jag klamrar mig fast i allt som känns tryggt, så att jag nästan blir oförmögen att göra det jag måste.

Framför allt känner jag en massiv saknad.

Ett halvår "för sent".


Jag vill absolut inte flytta tillbaka. Det har jag väl poängterat några gånger vid det här laget...
Men jag längtar dit! Till stan och mänskorna. Åka dit och bara hänga. I minst en vecka.




Nåja. Nu ska jag, efter att ha suttit och drömt på SJ:s hemsida, dricka upp mitt halvkalla chai, ta en Treo eller två, och ta mig i kragen.

Det är ju fredag! Filmning, handling, och en massa annat väntar.


Dock är det en sån där dag som verkar extra svår att strukturera upp.



Kram. Speciellt till norrlänningarna.