Livets hårda skola

Coop ringde i förra veckan. Eller Coop ringde väl inte, men Marina som är en av cheferna där.
"Ja, vi ringer runt för att ge lite gensvar på intervjuerna och så... för nu har vi bestämt oss för vilka vi vill ha med oss. Och du är inte en av dem."

"Eeh... nähä."

"Så nu vet du det."



Suck.

Och idag fick jag äntligen mail ifrån Gunilla på City café. Eller äntligen var väl att överdriva. Hennes trevliga besked var "tack för visat intresse men tjänsten är tillsatt".


Lisette blir ju mammaledig i april, så då har jag ju jobb där i minst ett år. Men det känns så fruktansvärt icke-lockande att återvända till det där stället, efter allt som hänt.

Måste ringa Hagabagarn och höra hur det står till där, om de inte saknar en sån som mig, och sånt.



I övrigt står livet rätt stilla och börjar kännas riktigt tråkigt.
Ibland längtar jag ihjäl mig efter en egen familj, men oftast känns det som om det skulle räcka med bara nåt litet avbrott i den händelselösa vardagen.
Ett besök på Södra berget SPA, till exempel. Ja tack, bjud gärna. Släng in en massage, en ansiktsbehandling och den där härliga buffén med lite vitt vin, också.


Men men. Man vill ju inte bli som Baruk. Hö hö.


Jag har väl inget mer att säga. Jo, big announcement: jag håller på att spara ut håret en liten aning. Typ Jenna Elfman i "Dharma & Greg" / Meg Ryan i "You've got mail", är målet.



Då så. Hej.