I smell snow... and oombedda kommentarer

Halli hallå,

vilken härlig helg som just passerat!

Först och främst: DET HAR SNÖAT IDAG! Det är vitt och vackert ute, och luften är så sval och frisk. Ah, man känner livet i sig, inte sant?

 I fredags jobbade jag sent, sen åt J och jag monumentalt god tacosupé; vi är ju trots allt typ en barnfamilj nu. Fredagstacos är väl lagstadgat då?

I lördags väntade, efter tjänsten, fabulösa ting såsom handling, städning, soppkokning, tavelupphängning ooooch FANTOMEN PÅ OPERAN! På Göteborgsoperan! Ensembeln var svensk och finsk, men framförandet engelskt, och jag satt på andra raden med Karin och Karin, så det var en dream come true på väldigt många sätt. Otroligt mäktigt och vackert. Även om jag inte blev lika emotionellt tagen som i våras när jag såg den i Stockholm på svenska. (Trodde aldrig jag skulle säga detta, men Jöback är nog fantomernas fantom ändå... att se honom i en engelsk uppsättning vore amazeballs.)

Fast det bästa var nästan att vi träffade Fred Johanson på väg ut ur lokalen, efter föreställningen. Han öppnade nån sidodörr just som vi passerade, och vi utropade simultant "FANTOMEN!" på ett eldigt sätt, och började ösa beröm över honom och hans insats (mest K-bone; jag var lite mer reserverad samt är ju några decimeter kortare, så befann inte i samma våglängd och ljudupptagningssystem som de andra). Han poserade snällt med oss och Berglund på några fantastiska bilder också. Mycket ridderligt. 

Bästa bilden internet skådat!

Idag hade vi ett jättetrevligt möte, bland annat med bra föreläsning av påhälsande Mattias med gullfamilj, som ju bodde i Frölunda förut.

Sen kom några vänner hem till oss och åt pumpasoppa och fruktsallad (ej i kombination). Vi hade burit in bord och stolar till det numera enorma (well...) vardagsrummet, och satt där och hade det jazzigt och trevligt medan den bleka eftermiddagssolen lyste upp de snöklädda träden utanför balkongen.

En liten rajd till Frölunda torg för inhandlande av svart färg och lite annat hanns också med, innan det var dags för nedvarvning i soffan framför Monk.  

Så imorgon blir det målning av spjälsäng efter jobbet! Kul.

Över till graviditetsrapporteringen...

Nu har halva vecka 31 passerat. Eller som en barnmorska skulle sagt, idag är vecka 30+4. Men vecka 31 låter ju härligare.
Plutten växer och lever rövare, trycker ut diverse kroppsdelar åt alla möjliga håll; ibland flera samtidigt. Men det är bra, då känner jag ju att den frodas och blir mäktigare i sin lilla kroppshydda.

Mitt mående är fortsatt rätt stabilt och bra, men det börjar bli tungt att typ ställa sig upp snabbt, huka och böja sig, jobba, och sånt där. Och att vända sig i sömnen... det händer typ inte längre. Ty jag vaknar vid varje vändning.
Känner mig också rätt pubertal i le psyké. Eller inte pubertal kanske, men har helt klart närmare till alla känslor och instinktiva infall. Häromdan var det nära att jag förargat hojtade "ÄR DET SVÅRT ATT STÄLLA SIG LITE ÅT SIDAN ELLERRRRR?" till en man som envisades med att stå mitt i gången på Willys med sin unge i barnvagn, på flera ställen exakt där jag skulle passera eller plocka varor. Alltså. Så kan man ju känna för att säga i vanliga ohormonella fall också, men nu fick jag typ aktivt hejda mig från att faktiskt göra det.

Samma gäller att säga ifrån när jag blir less på folks magkommentarer.

Jag har dock ännu inte satt ner nån fot sådär live and direct, förutom till en kollega som sa nåt harmlöst om magen häromdan. Typ att den hade blivit en riktig hylla (inte brösthylla då). När jag suckade lite åt det hela, sa hon att jag ska vara glad att det är en hylla och inte ett generellt sluttande från axlar och neråt.
Då sa jag bara "jovisst, jag tycker bara det är rätt tröttsamt med alla dessa kommentarer man konstant får om sin mage och sitt utseende."
"Ja visst är det", svarade hon.

(Att jag kallar det att "sätta ner foten"?! Det visar väl ungefär hur förtjust jag är i att ta konflikter här i livet.)

Men seriöst. Vad är dealen?! Jag vet att man inte ska vara så lättstött, och jag VET att folk inte menar nåt illa. Men när det kommer minst en kommentar om magen om dagen, så blir man liiite mätt på det. Även om jag själv också tycker det är kul, spännande, fint och fascinerande att följa lejonkulans expandering.
 Inte så att man inte får säga nåt, såklart! Det jobbiga är ju egentligen inte dem som kommenterar att jag växer, för det är ju en oemotstridlig och neutralt framförd sanning.

Men så får man höra en massa kvalificerade oombedda gissningar och värderingar. Typ "nu kan det inte vara mer än si och så lång tid kvar?!" ("Hmm jo faktiskt...")
Eller "jag tyckte faktiskt du såg kraftig ut sist vi sågs; sådär såg mitt barnbarn/jag själv/min mosters kusins mamma/vemsomhelst ut när hon bara hade en månad kvar!"

Ser.I.Öst. ALLA KROPPAR ÄR OLIKA. Det verkar man glömma så fort det gäller gravidmagar. Det, och att en kropp och dess ägare ofta känner sig komfortabel med ett visst mått av integritet kring sig.

Den här är också småfestlig: "Nu är du långt gången va, nu är det inte mycket tid kvar?!"
"Nä", svarar man glatt, "bara 65 dagar!" (eller vad det råkar vara just den dagen då, ah ni fattar).
"Jaha OJ men det är ju länge!"

Okej... tack... eller jaha... eller va?

Som sagt. Inget ont om mänskorna bakom dessa kommentarer. Det är ju fint och fascinerande att graviditet är en sån grej som engagerar så många personer.

Det blir all n' all för mycket ibland, bara. En är ju känslig som människa överlag, inte minst som gravid, och har förmodligen fullt sjå med att inte jämföra sig så mycket med andra ändå, utan försöka vara harmonisk och lugn i sin egen kropp, och dess sätt och takt att utvecklas i.

Så när nån tycker man är väldigt stor, eller väldigt liten, eller väldigt annorlunda jämfört med just deras upplevelse, så sås en del oros- och grubbelfrön i ens sinne - förmodligen alldeles i onödan. Och det blir liksom lite extrajobb att dra omkring i hjärnkontoret och rycka upp de där fröna med sina små rötter sen.

Men det är nog bara att vänja sig och lära sig skaka av sig, för kommentarerna, värderingarna och de oombedda råden lär inte minska när ungen hamnat på utsidan kroppen.

Man får försöka komma ihåg att förutsätta att de flesta säger det mesta i kärlek och välmening.
För så tror jag att det är, ändå, faktiskt.


Jahapp, då har jag raljerat färdigt om detta då.

I övrigt: fortsätter räkna ner till ledighet från jobb. Nu är det bara fem arbetsveckor kvar, tror jag. Ska nog gå bra. Har dock tappat jobbsuget lite, eller ganska mycket, under de senaste två veckorna. Dels pga. att allt det fysiska med småkidsen börjar tära mer på mig, dels pga. det tidigare nämnda tillståndet i psyket och humöret. Jag är inte deppig eller nedstämd, men jag har kortare känslostubin, och jag känner mig rätt... inbunden, kanske man kan säga.
Vill mest förbereda mig, hemmet och livet för pluttens ankomst, och gå in mentalt i det hela. Har svårare att engagera mig i andras ungar och förskoleplanering och det ena med det tredje. Det är väl en naturlig fas när det blott återstår ca 8-10 veckor till förlossning, antar jag.


Nej men hallå. Klockan är sannerligen sovdags! Jag som hade tänkt börja fila på förlossningsbrevet... det får bli en annan dag.
(Tips på vad man bör ta upp i ett sånt mottages tacksamt! Förutom det uppenbara, typ smärtlindringstankar, blodfria alternativ vid eventuellt behov, osv.)


Nu väntar en späckad vecka med arbete, möten, försöka få klarhet i alla föräldrapenningsärenden hos FK, första föräldrakursen på onsdag kväll (på Östra sjukhuset rentav; känns tryggt att få komma dit och bekanta sig lite med nejderna) - och från och med torsdag föräldrabesök! Jippi!


Tack för mig! Hoppas jag inte framstår som alltför butter nu. Känner mig i alla fall cleansad i sinnet efter att ha fått dessa tankar på pränt, hähä.

Godnatt från undertecknad och den galna lilla plutten häri!