det är bara minnen för livet

Solen skiner. Det är en vacker vinterdag.

Jag sitter ensam hemma och häckar med AnnaKarins datamaskin, som hon ska hämta efter jobbet ikväll.

Jag tycker den passar rätt bra här... fast man blir apatisk och ovettig och sitter och slösurfar onödigt länge, det är helt klart en nackdel. Nyhetens behag liksom.

Skulle gått i tjänsten, men huvudvärken satte stopp. Hann vara med på möte för tjänst i alla fall, det kändes trevligt. Pappa fick hoppa in och ha det, men det gjorde inget. Han är duktig på att freestyla. 

Tidigare i veckan var jag full i fniss en hel dag, efter att en arla morgonstund ha sett lökiga mys-sitcomen "Alla älskar Raymond". Det handlade om att han, alltså självaste Ray, råkade gå in i badrummet när hans fru Debra stod och blekte sitt överläppsfjun. Han blev alldeles ifrån sig, bekymrad, konfunderad och upprörd, och sa "you have a mustasch" omotiverat många gånger.

Efter ett tag frågade han, med tonfall som ett generat barn: "How long have you been... sporting that?"

Grymt kul, om ni frågar mig. Ett avsnitt att rekommendera.

Jag är hungrig. Har inte så mycket mat. Borde ta en solpromenad till Hemköp, nu när huvudvärken är något bättre. 

Men orkar man? Ingen har väl dött av att äta prinskorv två dagar i rad, egentligen.

I fredags var jag och mina föräldrar med Mattssonsläkten på restaurang Canton. Jag hade aldrig varit där. Det är nån typ av thaiställe. Men ACK så bra det var! Buffé för hundranitton spänn, inklusive förrätt och dessert. 

Jag plockade på mig mer mat än nånsin förr. Utbudet var stort... och rått. Thaipojkar stekte maten medan man tittade på.

Otroligt bra, gott och fräscht. Det var inte sista besöket där, inte. 

Synd bara att jag är inne i en socialt knepig fas. Orkar liksom inte. Vill knappt umgås med folk, och kan verkligen inte sätta mig över mig själv och låtsas vara glad och trevlig. Blir lätt less, och har väldigt svårt att dölja det. 

Men men, kvällen fortsatte fint, skulle jag snart bli varse. För efter restaurangen, när jag hämtat mobilladdare hos AnnaKarin och hämtat kläder hemma hos mig, och kom till mina föräldrar på efterfest, ropade pappa glatt så fort jag klev in genom dörren: "MEN HÄR ÄR HON JU! SANNA! Det är countrygalan nu!"

Vaa! Som jag längtat. Årets höjdpunkt! Och jag som inte trodde den skulle gå av stapeln förrän om sisådär en månad.

Så då blev det fest i en och en halv timme, minsann. Och sedan fortsatte tevekavalkaden med en av de finaste filmer jag vet, "Cold Mountain". Miljön, bilderna, musiken, Nicole Kidmans hår och Jude Law är balsam för själen.

Och jag fulgrät i tre omgångar, åt alla sorgligheter i den. Det var skönt. 

Jahaja, jaja. Nu ska jag väl steka lite korv och göra lite nytta. 

Kram.