äckelblogg
Jag är sjuk och svag.
This ... is my story.
Allt började en kväll - ja, i förrgår kväll var det. Vi hade filmkväll hos Henke. Det var han och brudarna, och vi hade hyrt tre bra filmer. Såg dock bara två av dem. "The bucket list" och "Once".
(Den tredje, "Things we lost in the fire", såg jag i min ensamhet idag. Den var kanske bäst av de tre. Jag rekommenderar den varmt. En snygg, gripande och stark film, mycket lätt att leva sig in i.)
I alla fall så kände jag under kvällens gång att det jag trodde var halsbränna, nog snarare var halsont.
Mycket riktigt.
Nästa morgon, alltså igårmorse, ringde jag och väckte Anna kl. 05.45 för att tala om att hon måste jobba istället för mig.
Såna samtal är aldrig roliga. Men hon tog det bra. She's a good sport.
Jag somnade och vaknade om vartannat de kommande timmarna, mycket febrig och frånvarande. AnnaKarin, som sovit i min soffa under natten, försvann nån gång på morgonkvisten utan att jag märkte det alls.
Vaknade däremot av att Margo lekte med nyckeln som hamnat på golvet efter att AnnaKarin slängt den i brevlådan.
Nåja.
Att kliva upp var en omöjlighet pga. febertrötthet, så jag sov vidare. Varje gång jag vaknade, kände jag huvudvärken eskalera. Den jobbigaste sortens huvudvärk, dessutom. Den där som känns som ett nervfel i nacken, och gör mig illamående. Den som kommer ifrån spänningshuvudvärk och så småningom övergår till migrän.
Vid 11 tog jag en Dexofen (på fastande mage, inget bra drag) ringde min mor i förtvivlan, förklarade läget och frågade om hon kunde komma förbi med blåbärssoppa eller nåt.
Hon sa att hon hellre hämtade mig hem till sig. Där fanns nyponsoppa m.m.
Sagt och gjort.
Migränanfallet visade sig bli det värsta nånsin. Jag skrek och grät som ett barn, till slut.
Vet inte om det var för att det blandades ihop med flunsan, men jag spydde mer än jag nånsin spytt förr, tror jag. Höll på av och an i tio timmar. Tror jag fick springa 7 eller 8 gånger på toa.
Och det går väl an i början, när man inbillar sig att det ska leda till att huvudvärken lättar... och när man fortfarande har något att spy upp.
Men det jobbiga är när man inser att det aldrig blir bättre, och att magen bara fortsätter att tomkrampa, trots att den är tömd för längesen, och man inte ens får upp galla längre.
Det tar på krafterna.
Pappa stannade hemma från mötet för att vara sjukvakt. Kändes tryggt. Som förr i världen. Han var lite förkyld själv också, för den delen.
Ungefär kl.23 kastade jag upp för sista gången.
Den första föda jag fick behålla var potatis mosad med smör, och lite örtsalt. Efter att jag ätit det, la jag mig i badet och somnade.
Det var dagens skönaste stund.
Idag är jag fortfarande flunsa-risig och trött, har en släng av migränhuvudvärk, och mår lite illa till och från.
Men det känns som rena himmelriket i jämförelse.
Migrän är nog bland det värsta man kan uppleva.
När jag ser filmer om folk som går igenom kemoterapi eller drogavvänjning eller liknande, får jag alltid för mig att det måste kännas ungefär som ett starkt migränanfall. Säkert värre, såklart, men med samma känsla.
Fast vad vet jag?
Nu har jag i alla fall skrivit av mig och delat med mig - vare sig ni ville veta eller inte.
Förresten gillar jag Benicio del Toro. Han har ett mycket intressant, fulsnyggt utseende, och är en utmärkt skådis.
Host och hej.
This ... is my story.
Allt började en kväll - ja, i förrgår kväll var det. Vi hade filmkväll hos Henke. Det var han och brudarna, och vi hade hyrt tre bra filmer. Såg dock bara två av dem. "The bucket list" och "Once".
(Den tredje, "Things we lost in the fire", såg jag i min ensamhet idag. Den var kanske bäst av de tre. Jag rekommenderar den varmt. En snygg, gripande och stark film, mycket lätt att leva sig in i.)
I alla fall så kände jag under kvällens gång att det jag trodde var halsbränna, nog snarare var halsont.
Mycket riktigt.
Nästa morgon, alltså igårmorse, ringde jag och väckte Anna kl. 05.45 för att tala om att hon måste jobba istället för mig.
Såna samtal är aldrig roliga. Men hon tog det bra. She's a good sport.
Jag somnade och vaknade om vartannat de kommande timmarna, mycket febrig och frånvarande. AnnaKarin, som sovit i min soffa under natten, försvann nån gång på morgonkvisten utan att jag märkte det alls.
Vaknade däremot av att Margo lekte med nyckeln som hamnat på golvet efter att AnnaKarin slängt den i brevlådan.
Nåja.
Att kliva upp var en omöjlighet pga. febertrötthet, så jag sov vidare. Varje gång jag vaknade, kände jag huvudvärken eskalera. Den jobbigaste sortens huvudvärk, dessutom. Den där som känns som ett nervfel i nacken, och gör mig illamående. Den som kommer ifrån spänningshuvudvärk och så småningom övergår till migrän.
Vid 11 tog jag en Dexofen (på fastande mage, inget bra drag) ringde min mor i förtvivlan, förklarade läget och frågade om hon kunde komma förbi med blåbärssoppa eller nåt.
Hon sa att hon hellre hämtade mig hem till sig. Där fanns nyponsoppa m.m.
Sagt och gjort.
Migränanfallet visade sig bli det värsta nånsin. Jag skrek och grät som ett barn, till slut.
Vet inte om det var för att det blandades ihop med flunsan, men jag spydde mer än jag nånsin spytt förr, tror jag. Höll på av och an i tio timmar. Tror jag fick springa 7 eller 8 gånger på toa.
Och det går väl an i början, när man inbillar sig att det ska leda till att huvudvärken lättar... och när man fortfarande har något att spy upp.
Men det jobbiga är när man inser att det aldrig blir bättre, och att magen bara fortsätter att tomkrampa, trots att den är tömd för längesen, och man inte ens får upp galla längre.
Det tar på krafterna.
Pappa stannade hemma från mötet för att vara sjukvakt. Kändes tryggt. Som förr i världen. Han var lite förkyld själv också, för den delen.
Ungefär kl.23 kastade jag upp för sista gången.
Den första föda jag fick behålla var potatis mosad med smör, och lite örtsalt. Efter att jag ätit det, la jag mig i badet och somnade.
Det var dagens skönaste stund.
Idag är jag fortfarande flunsa-risig och trött, har en släng av migränhuvudvärk, och mår lite illa till och från.
Men det känns som rena himmelriket i jämförelse.
Migrän är nog bland det värsta man kan uppleva.
När jag ser filmer om folk som går igenom kemoterapi eller drogavvänjning eller liknande, får jag alltid för mig att det måste kännas ungefär som ett starkt migränanfall. Säkert värre, såklart, men med samma känsla.
Fast vad vet jag?
Nu har jag i alla fall skrivit av mig och delat med mig - vare sig ni ville veta eller inte.
Förresten gillar jag Benicio del Toro. Han har ett mycket intressant, fulsnyggt utseende, och är en utmärkt skådis.
Host och hej.
Kommentarer
och appropå Benicio, du såg den där filmen igår kanske? med Jack Nicholson och han? där han var utvecklingsstörd.. benicio alltså.. i filmen då ju.. eller? jag såg lite grann..