men du, du sätter höstsolen i eld

Åh vad jag längtar efter trummor! Gärna digitala, men gärna ett hederligt trumset också. Gärna vadsomhelst.

Det är något med att slå takten på saker som gör att jag känner livet i mig.

Samma med att dansa, egentligen. Det hör väl ihop lite, det där. Röra sig i takt. Åstadkomma ljud i takt.
Känna sig som ett med... naturen.
Eller nåt.


Jag hade en sån där extraordinär vardagsmagisk upplevelse för några timmar sen, när jag klev av bussen på hållplatsen i tivolibacken och gick in på vägen där mina föräldrar bor.

Det är en underbar höstdag, frisk och krispig, och solen skiner och värmer.

Jag hade "Into my arms" med Nick Cave and the Bad Seeds i öronen, och kände hur solen pockade på min uppmärksamhet till vänster om mig, där jag gick.
Så jag vred ansiktet ditåt, tog in det fantastiska scenario som utspelas när solstrålar skiner emellan höstvackra lönnar och björkar, och var bara tvungen att sakta farten.

Jag såg säkert efterbliven och sinnessjuk ut där jag gick, sakta sakta, med ansiktet vridet åt vänster, och ögonen kisandes mot solen.
Men det var det värt.


Sundsvall är bra fint.



Nu blir det surströmming med mamma på balkongen. Äntligen!


Förresten gillar jag Pinks nya låt. "So what". I alla fall refrängen.
Hon är rätt skön ändå, Pink.


Men jag hatar Bob Sinclair och alla de där som låter som honom.
Det måste vara den värsta musikgenren nånsin.


Peace.