Good night nurse!
Hej hej hallå där.
Jag saknar den Morgonpasset-tävlingen.
Minns ni?
Det ringde in två tävlande, och programledarna spelade upp snuttar ur några låtar, och så var det olika teman varje gång.
Typ, de spelade "Life on Mars?", och så fick man skrika sitt namn, och sen "hej hej hallå där, är inte det där en sång som Christer Fuglesang borde sjunga på just nu?" (ifall det var dagens tema), och så sa programlederna "ja, är det det?", och så fick man gissa på ja eller nej.
Mycket roande.
Funkar som hälsningsfras också. Det var det jag använde den till nu.
Jag gör det igen:
Hej hej hallå där.
Ja hörrni ungdomar. Min vecka hittills har varit tämligen behaglig.
Jag hoppade in och jobbade för Lotta.N i måndags. Med Marie alltså. På Coop och OKQ8.
Senare samma dag packade jag katt, kudde, badkläder och lite annat, och åkte med Johanna, Ludvig och Ella till mormors ljuvliga sommarstuga på Killingskär.
Där stannade vi till idag. Igår anlände även Lotta och Ester. Och Ludvig fick åka hem till Jonas.
Det var en välbehövlig och avkopplande vistelse med sol, bad, fin natur, Allsång på Skansen, söta barn, ätande och drickande, skratt, läsning och sömn.
Fast jag är trött på att alltid vara mittemellan det mesta.
Där sitter alla andra och har barn och familjer och Riktiga Liv. Och så kommer jag... med en katt och en etta med sovalkov.
Och barn blir förvånade när man berättar att man jobbar, för de trodde att man gick i skola, och att man är ett barn.
Samma sak när man är i Stöde. Jag älskar att vara där också, och jag älskar min familj. Detta handlar inte på nåt sätt om dem. Bara mig.
Jag känner mig alltid över. Emellan. Jag flyter mest runt och gör... ptja, ingenting.
Finns tillgänglig när det behövs. Sitter och läser i nåt hörn. Hjälper till när/om nån vill ha hjälp. Säger nåt halvroligt ibland. Svarar på tilltal.
Jag måste framstå som världens tråkigaste i dessa sammanhang. Speciellt när det inte bara är släkt, utan släkt + barnfamilj-som-släkten-är-goda-vänner-med.
Jag trivs ju... men det känns som att jag borde ha mer att komma med. Nånting eget. Att tillföra.
Denna känsla hör väl ihop med känslan att det är dags att byta stad. Ta befälet över sin egen tillvaro.
Så att man har nåt att berätta när man träffar släkten, och kanske även barnfamilj-som-släkten-är-goda-vänner-med...
Äsch, jag vet inte. Men jag tycker att jag är ganska logisk.
Jag har resonerat mycket på sistone. Med mig själv.
Jag är så trött på vissa aspekter av mitt liv. Av min person. Min konflikträdsla, till exempel.
Min vilja att fly från obehagliga känslor och situationer. Svårigheten att orka erkänna för sig själv att man är besviken eller sårad av nån anledning. Orka deala med såna känslor.
Då är det så mycket lättare att tänka att man själv ändå skulle svikit eller sårat, förr eller senare.
Nu tänker ni "aha, kärleksproblem". Men jag menar inte bara så, utan när det gäller alla relationer och situationer i livet. Många, i alla fall.
Jag undrar också lite varför vissa bara totalt slutar höra av sig när nåt roligare dyker upp. Man kan väl svara på tilltal i alla fall.
Och jag undrar varför man inte åtminstone får ett "tack" när man slängt ur sig en gratulation.
Men världen kretsar väl inte kring mig. Inte ens litegrann.
Nu ska jag ta mina vedervärdiga ben, min lätt rödbrända hy och mina nya fina fräknar och gå och lägga mig.
[Jag skrev en grej inom dessa klamrar, men jag raderade det igen. Det blev för lökigt och ömkligt. För kliché.]
God natt.
PS. Tori Amos platta "The Beekeeper" växer verkligen för varje lyssning. Jag gillade den inte så mycket första omgången. Men den är ju hur fin som helst. De allra flesta låtarna i alla fall.
Rekommendation utfärdas härmed!
DS.
Jag saknar den Morgonpasset-tävlingen.
Minns ni?
Det ringde in två tävlande, och programledarna spelade upp snuttar ur några låtar, och så var det olika teman varje gång.
Typ, de spelade "Life on Mars?", och så fick man skrika sitt namn, och sen "hej hej hallå där, är inte det där en sång som Christer Fuglesang borde sjunga på just nu?" (ifall det var dagens tema), och så sa programlederna "ja, är det det?", och så fick man gissa på ja eller nej.
Mycket roande.
Funkar som hälsningsfras också. Det var det jag använde den till nu.
Jag gör det igen:
Hej hej hallå där.
Ja hörrni ungdomar. Min vecka hittills har varit tämligen behaglig.
Jag hoppade in och jobbade för Lotta.N i måndags. Med Marie alltså. På Coop och OKQ8.
Senare samma dag packade jag katt, kudde, badkläder och lite annat, och åkte med Johanna, Ludvig och Ella till mormors ljuvliga sommarstuga på Killingskär.
Där stannade vi till idag. Igår anlände även Lotta och Ester. Och Ludvig fick åka hem till Jonas.
Det var en välbehövlig och avkopplande vistelse med sol, bad, fin natur, Allsång på Skansen, söta barn, ätande och drickande, skratt, läsning och sömn.
Fast jag är trött på att alltid vara mittemellan det mesta.
Där sitter alla andra och har barn och familjer och Riktiga Liv. Och så kommer jag... med en katt och en etta med sovalkov.
Och barn blir förvånade när man berättar att man jobbar, för de trodde att man gick i skola, och att man är ett barn.
Samma sak när man är i Stöde. Jag älskar att vara där också, och jag älskar min familj. Detta handlar inte på nåt sätt om dem. Bara mig.
Jag känner mig alltid över. Emellan. Jag flyter mest runt och gör... ptja, ingenting.
Finns tillgänglig när det behövs. Sitter och läser i nåt hörn. Hjälper till när/om nån vill ha hjälp. Säger nåt halvroligt ibland. Svarar på tilltal.
Jag måste framstå som världens tråkigaste i dessa sammanhang. Speciellt när det inte bara är släkt, utan släkt + barnfamilj-som-släkten-är-goda-vänner-med.
Jag trivs ju... men det känns som att jag borde ha mer att komma med. Nånting eget. Att tillföra.
Denna känsla hör väl ihop med känslan att det är dags att byta stad. Ta befälet över sin egen tillvaro.
Så att man har nåt att berätta när man träffar släkten, och kanske även barnfamilj-som-släkten-är-goda-vänner-med...
Äsch, jag vet inte. Men jag tycker att jag är ganska logisk.
Jag har resonerat mycket på sistone. Med mig själv.
Jag är så trött på vissa aspekter av mitt liv. Av min person. Min konflikträdsla, till exempel.
Min vilja att fly från obehagliga känslor och situationer. Svårigheten att orka erkänna för sig själv att man är besviken eller sårad av nån anledning. Orka deala med såna känslor.
Då är det så mycket lättare att tänka att man själv ändå skulle svikit eller sårat, förr eller senare.
Nu tänker ni "aha, kärleksproblem". Men jag menar inte bara så, utan när det gäller alla relationer och situationer i livet. Många, i alla fall.
Jag undrar också lite varför vissa bara totalt slutar höra av sig när nåt roligare dyker upp. Man kan väl svara på tilltal i alla fall.
Och jag undrar varför man inte åtminstone får ett "tack" när man slängt ur sig en gratulation.
Men världen kretsar väl inte kring mig. Inte ens litegrann.
Nu ska jag ta mina vedervärdiga ben, min lätt rödbrända hy och mina nya fina fräknar och gå och lägga mig.
[Jag skrev en grej inom dessa klamrar, men jag raderade det igen. Det blev för lökigt och ömkligt. För kliché.]
God natt.
PS. Tori Amos platta "The Beekeeper" växer verkligen för varje lyssning. Jag gillade den inte så mycket första omgången. Men den är ju hur fin som helst. De allra flesta låtarna i alla fall.
Rekommendation utfärdas härmed!
DS.
Kommentarer
Har du hört vad barnfamiljer pratar om? "Barna, barna, barna." Det du har att bidra med i samtalsväg är minst lika intressant. Det är jag helt säker på. Familjer är för fegisar. Ha!
Men det var väl inte det där med man och barn jag i första hand menade, när jag skrev att jag borde skaffa något av en egen tillvaro.
Kanske mer att utvecklas som person genom att flytta. Vidga mig, lära känna mer folk, få nya upplevelser, omgivningar och erfarenheter som jag sedan kan dela med mig av när jag träffar släkt och dylikt.
Att man inte bara hänger upp sitt liv på dem hela tiden... typ.
Det var bara det jag ville säga. Men jag eldade upp mig lite för mycket, tror jag och snöade in på mina egna hjärtefrågor. Tycker att du tänker helt rätt.