måndag, september 11, 2017

Höstglöd och sparkar

Nämen se goddag, en månad senare!

Så härligt att ha en stund över med lite bloggarlust.

Jag anlände just till hemmets lugna och nystädade vrå, och möttes av angenäm eftermiddagssol ivrigt strålande genom vardagsrumsfönstren, efter en lång dag med tidigt jobbskift samt fikahäng och tjänst med tämligen fantastiska damer.

Och jag är så glad över att jag orkar fylla dagarna med lite mer liv, igen.

Det har gått över förväntan bra att jobba heltid hittills. Vi har haft en riktig mjukstart, med i snitt kanske 7 barn per dag, och relativt lättsamma inskolningar.
(Dessutom har mina kollegor mycket förståelse för mitt hälsotillstånd, och uppmanar mig att ta det lugnt och annat som inte är givet på småbarnsavdelning. Är så tacksam!)
Men eftersom mitt huvud krånglat, har jag inte orkat göra så mycket mer än det nödvändiga och lite till. Det här med att vara nöjessocial har inte legat jättehögt på priolistan.
(Sen är vi ju såna hemmasorkar också, J och jag, så vi får ibland påminna oss om att hänga med vänner...)

MEN. För två veckor sen började jag på barnmorskans inrådan att äta järntabletter - och huvudet har blivit mycket bättre!
Glatt överraskad blev jag, och läste på lite om järnbrist, och insåg att sammanhanget ju faktiskt var helt logiskt.
När man har järnbrist är det alltså lite sämre med röda blodkroppar i omlopp, och således transporteras inte lika mycket syre runt i ens lekamen. Man kan klara det ganska bra, med rätt låga värden, men kroppen kompenserar såklart på olika sätt, fiffig som den är. Och huvudet gör det genom att utvidga sina blodkärl.
Tada, där sätter migränen alltså in. Antar jag.

Så, ja. Nu vågar jag planera in saker i kalendern igen. Mycket trevligt.


På jobbet har allvaret börjat kicka in så smått; idag hade vi nästan full barngrupp. Plus att jag har min första egna inskolning in the making, OCH jag har börjat ha samling före lunch... vi kör veckovis, i personalgruppen, så var tredje vecka är det upp till bevis för undertecknad. Fy vilken ångest jag hade första dan, mycket mer än inför inskolningen. Sitta på en pall och lalla pedagogiskt med sånger och leksaker... hua. Men det gick bra, och nu känns det helt vanligt. Prestationsångesten är borta. Vissa dar sjunger man falskare än andra, och det är helt okej.
Bra terapi för mig, sånghämmad AB.


På bebisfronten då? Massor av nytt!

På ett tisdagsmöte, när jag var i slutet av vecka 16 (går in i ny vecka varje onsdag), kände jag tydligt fladder i magen för första gången! Det kändes typ som gaser fast inte riktigt. Och alldeles för långt fram & nere i magen för att riktigt kunna stämma med tarmeriet. Lite som en fiskstjärt, eller som fjärilar, som man ju läst att det "ska" kännas.
Det var högtidligt och fint!

Och när vi var i Norge på tjänsteresa med Joel och Febe (plus mamma och pappa i några dar), när jag nyss hade gått in i vecka 18, var det premiär för att känna pluttens moves utanpå magen. Så häftigt! Låg i sängen på kvällen, och den bökade omkring så mycket där inne, så jag testade att lägga näven utanpå kistan. Och jajamen, där kom det.
Succén upprepades såklart inte när J skulle känna, men sen dess har vi båda känt massa bestämda buffningar på alla möjliga ställen på magen. Vi har redan fått en bild av vad det är för en liten karaktär, av rörelserna att döma. En mini-jag, i princip; så liten men bestämd och kraftfull i kroppsspråket.
Blir intressant att se hur väl det stämmer. Hoppas för allas skull att lynnet blir lite mer som J's dock. Om man nu ska se till hur vi var som små. Jag sur, svårflirtad och grinig, han glad som en sol.


För 1,5 vecka sen var vi på rutinultraljudet på östra sjukhuset. Det var lite känslosamt och nervöst i väntrummet innan. Jag har ju inte varit så orolig för nånting innan, men plötsligt, nån dag innan rul, slog det mig att nåt KAN ju vara fel, och då är möjligheten stor att upptäcka det just vid denna undersökning.
Barnet kanske inte har nån storhjärna till exempel, hade jag läst i nån bok, och jag tänkte att det skulle vara så typiskt mig att få en unge utan.

Men det såg ut att vara ett alldeles normalt och livligt litet barn, och jag frågade specifikt om den hade hjärna... det hade den. Phiuh.
Barnmorskan frågade om vi ville veta vad det var. I fråga om kön alltså. Vi sa att vi inte hade kunnat bestämma oss (jag var mer sugen att få veta, än J, men inte hundra säker ändå), och frågade om hon kunde skriva det på en lapp.
Det ville hon inte, utan ville vi veta så skulle vi kolla tillsammans. Men hon rådde oss till att strunta i det ifall vi var osäkra. Sååå då struntade vi i det.
Kändes lite snopet, men nu i efterhand är jag jätteglad att vi inte vet! Mycket roligare att få veta det live ju!

Och varför ska man veta innan, egentligen? Förutom för att man kan spricka av nyfikenhet annars?
Om man gärna vill ha det ena mer än det andra, eller är väldigt inställd på att det är en pojk, eller en tös, då kan det nog vara en bra idé att kolla. Men vi känner oss totalt nollade gällande vad vi önskar oss. Båda känns exakt lika kul - och troligt!

Jag tycker även att den är lite märklig, tanken på att namnge sitt barn innan man ens sett det. Eller märklig... alla gör ju som de vill, och jag dömer ingen. Men själv tycker jag det känns lite trist, eller kanske snarare SVÅRT att veta vad ungen ska heta, eller ha för slags namn, innan jag ens haft en chans att lära känna den någorlunda.


Det här med att boa i hemmet har också kommit över mig lite smått. Har rensat ut vår lilla garderob i sovrummet, städat den och dedikerat den helt till bebbekläder och annat smått gull. Lite tidigt måhända, men vi har redan fått ärva såpass mycket grejer att det börjar bli klurigt med tillfällig förvaring av allt.
Kändes sjukt tillfredsställande att stå och vika små nytvättade plagg, sortera i storleksordning, och lägga in prydligt på hyllor.
Kära hjärtanes sicken hormonpåse man är!

Jo vi har fixat vagn också. Valet föll på en Emmaljunga Viking, den perfekta kompromissen av våra behov och önskemål!
Köpte för några veckor sen ett nytt chassi i modellen "lounge" (haha så fancy), med rejäla lättsvängda lufthjul och fantastiskt skönt handtag. Nytt, faktiskt. Men på rea.
Sen kompletterade vi igår med en liggdel från Blocket. En svart, som jag å det bestämdaste inte ville ha. Men se, vi kom underfund med att man kan byta ut suffletten till en i klatschig kulör!
Så nu står den svarta liggdelen här i vardagsrummet ändå, och är rätt fin måste jag tillstå. Å en gul sufflett är på väg på posten, även den köpt begagnad för en blygsam penning.
Tänker att vagnen blir som en fräsig liten humla när vi drar omkring i gråslasket i februari. Är löjligt taggad! 


Nåväl. Nu ska jag sluta bränna sönder era hjärnor med mitt gaggande, och laga lite mat till mig och gullmannen som just kom hem från sin maratondag.

Avslutar med liten bildkavalkad.









Ja. Vet inte vad som hände med vecka 18-bilden, den blev helt enkelt för ful för bloggen (å då är jag ändå inte kinkig). Hoppas ni överlever utan den. Det hände ju inte så hemskans mycket mellan vecka 17 och 19 ändå, sizewise. Men vecka 20, hallå lejonkulan!
Har förstått på kommentarer och jämförelser att jag kanske har en relativt stor mage. Fast alla är ju olika, och det spelar ju verkligen ingen roll. Men. Större mage kan tydligen tyda på mycket fostervatten, vilket gör bebben slätare i huden vid ankomst. Så jag tar det som nåt positivt (inte för att släta bebbar är bättre än skrynkliga meeen ni fattar).
En mage är en mage är en mage. Alla är bra. Alla bebbar också.

Längst ner syns vår suddiga lilla plutt som vägrade posera för stillbild i tydlig profil. Men knät är uppdraget och näven är knuten i alla fall, det tyder väl ändå på lite blivande kameravana..?



 'Til next time!

2 kommentarer:

Agneta sa...

Så roligt att få en liten inblick i ert liv! Och tänk att det var hjärnbrist! Sån enkel grej..men härligt att det blivit bättre genom att ta ett järn!😀

Ser bilder framför mig och är glad att få det. Vad duktig du är som har samlingar! Visst känns det roligare å jobba när man får delta i sånt? U delbart Sanna. Tack för denna livfulla, hoppfulla blogg!

S sa...

Haha. Att ta sig ett järn löser det mesta :D
Det är väl inte hela anledningen till migränen, men en del av den i alla fall! Känns skönt att ha det lite lite mer under kontroll.
Nja, jag tycker ju verkligen inte om att ha samlingar, men det funkar. Hade gärna överlåtit det åt de andra... men visst, man känner sig ju helt klart delaktig. :)

Tack för fin kommentar!