Högt och lågt på en deppig gråsöndag

Dagar smälter ihop med nätter som smälter ihop med dagar
och snart vet jag inte vad som är vad
eller vad som är dröm.

Inatt: planer på att mot all förväntan och förmodan åka till Malaysia
- som alla andra.

(I massmailet jag hade skickat ut på Facebook, där jag bad om resekamrater, läste folk in och fick för sig att jag bad om kärlek.)

Och just som jag började längta på riktigt efter nämnda resa, så insåg jag:

Spindlarna.

Det går inte.

Så jag fick stanna hemma.

Ständigt dessa hindrande åttabensmonster.



Såg Stjärnorna på slottet nyss. Generellt tämligen trött på sådant. Men golvades ändå av Lill-Babs. Vilket fruntimmer! Vilken fin kämpe och värdig ultrakvinna.
Är berörd och överförtjust.


"Ibland verkar det som om Barbro blir helt förvånad över vem hon är", sades det om henne.



Men, kommer man nånsin underfund med vem man är? undrar jag.
Och hur, och varför?
Jag har ingen aning. Inget grepp om mig själv.
Fast ändå har jag det, och liksom ett slags grundtrygghet.
Tycker dock att jag är ganska motsägelsefull och oberäknelig i det mesta.

Men det är väl alla? Fast mångfacetterade och komplexa, låter bättre.

Eller så är jag schizofren.


Livet känns väldigt dramatiskt när man varit ganska sjuk och ensam i fyra dagar.
Och otillräcklighetskänslorna, när man tänker på dem man vill vara uppi och till hands för, får enorma proportioner.

ALLT får enorma proportioner (även kroppen, på sikt, tack vare glass- och godisintaget).

Och ens dagar bara rinner ifrån en.



Hoppas att en dusch kan ge lite perspektiv.