tisdag, januari 08, 2013

"Det kunde lika gärna varit jag, lilla fågel blå"


Okej, nu är det mitt i natten och min hjärna har börjat friskna till och pigga på sig, vilket resulterar i intensivt ältande och sömnlöshet, som kompensation för de senaste förkylningsdagarna.

Så jag reserverar mig för konstaterande av självklarheter, navelskåderi och floskler här nedan.

Då så...




Plötsligt fattar jag, rent känslomässigt. Det jag skulle ha fattat i nyfikna barn- och ungdomsår (eller det som BORDE varit nyfikna år, men som var ovanligt trötta och ganska omotiverade, tålamodsbristande och ängsliga år).

Varför skulle jag INTE kunna? Den känslan.


Om ni bara visste vilka hämningar jag lagt på mig själv, vilka hinder jag satt upp för mig själv, hur jag vägrat att ens försöka närma mig att bli bra på nåt, genom åren.
Gällande de mest triviala saker.
Speciellt kreativa. Spela instrument, typ.
Helt sjukt.

"Nä det där kan inte jag göra."
"Inte min grej."
"Kommer aldrig förstå ändå."
"Ingen idé att pröva."

(Fast jag egentligen så hjärtans hjärna ville.)


Och denna ständiga inre konflikt. Bråket med mig själv om att ja visst är det okej att inte vara kreativ, nä självklart måste man inte vara det. Vilket har lett till nåt slags passiv irritation, nästan hatkärlek (som bottnat i osäkerhet och mindervärdeskomplex förstås) riktad mot alla som har valt att leva ut sin kreativitet.

Och ändå, till och från men relativt konstant, en oundviklig sorg och ångest över bristen på eget kreativt utlopp.
(Det låter överdrivet dramatiskt, men det är så det har känts, och fortfarande känns, ibland.)



Och nu får det vara nog med det här lallandet om att jag vill så mycket men det aldrig blivit nåt av nåt.
Vadå, det är väl bara att göra?! Man behöver väl inte skriva upp sig på att bli mästergitarrist och spela i band bara för att man ärver en gitarr och går en grundkurs?
Och man behöver inte bevisa för nån att man gått och lärt sig banka skiten ur ett trumset, eller plinka lite på ett piano.
Man behöver faktiskt inte ens delta i en dansuppvisning efter att ha ägnat ett tiotal timmar åt att göra bland det roligaste man vet.

Man behöver bara göra det för sin egen skull.

Så det så.

Och varför skulle just jag INTE kunna? Jag är väl inte dum i huvet, heller. Lite knäpp kanske, men tämligen normalbegåvad ändå, så vitt jag vet.


Det är dags att sluta älta och börja göra.

Detta gäller nu alltså inte blott mig, utan även er som kanske eventuellt möjligtvis känner igen de ovan beskrivna hämningarna och motstridiga känslorna.

Kom igen å kör ba!



Japp, då så, tack för mig, tisdagmorgon klockan fyra.
Nu ska jag somna till naturfilm.



Mvh, Lill-Mia Törnblom

1 kommentar:

Johannes sa...

Kan meddela att jag har samma "passiva irritation" till kreativa människor, överlag människor som har sidor eller begåvningar jag stör mig på främst för att de får folks beundran och uppmärksamhet medan jag ofta är blyg och passiv och inte tar för mig av folks uppmärksamhet eller skryter med det jag kan inom kreativa områden. Eftersom jag är missnöjd med mycket jag gör så retar jag mig ofta på de mer aktiva kreativa som tar sig för mer och alltid lyckas underhålla och övertyga andra om hur bra de är jämt, som tar all uppmärksamhet. Och i sådana stunder önskar jag dem och deras "fans" åt skogen. Men för mig handlar irritationen och bitterheten mycket om saknad bekräftelse, jag vill göra mitt bästa och gärna imponera inom vissa områden och få en sådan respons av folk som bekräftar att jag är riktigt bra på något. Jag är så självkritisk att det krävs en hel del positiv respons från en "publik" (kan vara bara några få eller t o m bara en om jag litar på hans/hennes omdöme) för att jag ska acceptera att jag kanske inte måste vara så hård i mina omdömen om vad jag borde prestera. Jag har ofta mycket höga förväntningar när jag påbörjar något för jag är någonstans övertygad om att jag kan göra något bra om jag lägger manken till men det gör mig desto lättare besviken när jag inte får till det. Och även efter de magiska stunderna av att leka artist och få publikespons återgår allt till det vanliga igen och de där tillfällena kommer för sällan för att ge flyt och ofta blir jag passiv och reserverad igen efteråt, utan självförtroende. Jag behöver mycket inspiration och verkligen få regelbundna kickar av det jag gör för att inte luften ska gå ur. Typisk ADHD där, att gå igång starkt men tappa luften halvvägs om man inte hittar det extra man behöver för att hålla fokuset uppe när tusen andra saker drar i uppmärksamheten.

Lustigt nog känner jag mindre irritation och avund när det gäller kändisar, kanske för att de är mer avlägsna och inte några jag umgås med eller kan nå i allmänhet, de kan underhålla mig och imponera och kan vara inspirerande. Jag känner inte att jag konkurrerar med dem om uppmärksamhet så som jag kan göra med människor jag känner närmare. Men som sagt man kan ju göra saker för sig själv också.