Until my feet no longer run no more

Min kropp är ju lite som den blev, den.
Den klarar inte riktigt av sitt jobb såsom den ska, utan kör på sparlåga för det mesta. Trötta celler och allt vad det är.

Därför behöver den hjälp. Enzymer till tarmen för att kunna bryta ner maten tillräckligt för att jag ska kunna tillgodogöra mig den, t3- och binjurehormoner för att sköldkörtel & co ska jobba på... och så vidare med mera.

Självklart behöver den därför även hjälp med ämnesomsättning, blodcirkulation och sådant, i form av motion.

Inte mig emot; jag älskar att röra på mig. Älskar skogspromenader, att dansa, att jogga (och tänka att det är lite som att dansa) att pressa mig själv alldeles sådär lagomt så att man känner att man gör konstanta framsteg och blir starkare, piggare och uthålligare för varje vecka.

Älskar att eftersvettas och bli sådär skönt piggtrött och varm och känna att min lekamen faktiskt funkar lite bättre än vad den gjorde innan jag begav mig iväg på hurtarstråk.

Älskar även de psykiska aspekterna. Hur man fullständigt får rensa huvudet och möblera i ordning i skallen och låta grejer ramla på plats lite mer.

Japp. Älskart. Det kanske framgick.


Varför är jag då inte kontinuerlig i mitt motionerande?
Vadan dessa periodare-fasoner?



Tja... jag är väl dum i huvet helt enkelt.




Det var mest det jag ville säga.
Hoppas ni antecknade.

Peace!

Kommentarer

Populära inlägg