Memory lane
Jag lyssnar på lökig nittiotalsmusik, för den gör mig nostalgisk och barndomstrygg.
Celine Dion - The colour of my love, Shania Twain - Come on over, och sånt.
Sånt jag ÄLSKADE i tolvårsåldern. Jag tyckte att det var den ultimata kärlekskänslan, som kom fram i de där balladerna. Drömlivskänslan, typ.
I vissa av dem kan jag fortfarande känna den litegrand. Jag är ju samma mänska, även om musiksmaken och kärleksidealstankar har förändrats och förbättrats.
Åh. Jag minns väldigt tydligt ett av drömscenerierna (scenariorna?) jag föreställde mig i den åldern.
Såhär:
Jag är vuxen och gift (skulle ju gifta mig när jag var 23), och det är en mörk höstkväll, eller möjligen en jättetidig mörk höstmorgon, och jag och min karl (som är mörkhårig och ser ut som nån i nåt pojkband eller dylikt; själv skulle jag helt plötsligt visa mig ha magra armar och vara brun) sitter i bilen på väg till Umeå för att gå på kretssammankomst, och på bilstereon lyssnar vi på just Celine Dions tidigare nämnda album och liknande sån musik, och det regnar, och några löv ligger klistrade mot bilrutan, och vi är på väg till hotellet vi ska bo på under helgen. Där finns även en pizzeria. Och en massa andra vänner förstås.
Och... det var det.
Ganska kul så här i retrospekt.
Härligt ändå, att man inte hade så högtflygande krav på tillvaron...
Ja ja säg då dä.
En annan grej, när vi ändå åker nostalgitåg:
Återupptäckten av hur underbara Sundsvallarna är, har fått mig att överlag längta dit lite. Det har jag inte gjort på länge.
Men nu är det som att jag liksom... ja. Saknar det. Dem. Hela alltet.
Absolut inte så att jag vill flytta tillbaka!
Men ni vet...
Kunna tomhänga hos mamma och pappa, sno pappas sängplats och titta på VHS-filmer på tjockteven, umgås med "de gamla vanliga" som man är fullständigt hemma och trygg med, köpa pizza på Parma, länsa Henkes kyl och ha October Road-maraton, fika på Wayne's efter tisdagsmötena, dyka in hos Frenells i tid och otid för en kopp kaffe och tidningsläsning - och kanske lite spel och prat; ifall det är nån hemma och vaken, sitta med Nicole och Skalman och äta Skrattande kon-kuber och dricka te, ta sig till Skönsmon och mysa med syskonbarn och systrar.
Packa en bil full med vänner, fika, tidskrifter, filtar och lantdistrikt och dra ut på heldagar.
Ha gång- och cykelavstånd till det mesta och de flesta.
Jag har börjat nostalgifiera och romantisera hemstan nu. Minnas det fina istället för det som gjorde att man ville därifrån.
Det är en skön känsla. Jag är tacksam för att den infunnit sig.
Och ännu mer tacksam för att min värld är lite, lite större nu.
Peace!
Celine Dion - The colour of my love, Shania Twain - Come on over, och sånt.
Sånt jag ÄLSKADE i tolvårsåldern. Jag tyckte att det var den ultimata kärlekskänslan, som kom fram i de där balladerna. Drömlivskänslan, typ.
I vissa av dem kan jag fortfarande känna den litegrand. Jag är ju samma mänska, även om musiksmaken och kärleksidealstankar har förändrats och förbättrats.
Åh. Jag minns väldigt tydligt ett av drömscenerierna (scenariorna?) jag föreställde mig i den åldern.
Såhär:
Jag är vuxen och gift (skulle ju gifta mig när jag var 23), och det är en mörk höstkväll, eller möjligen en jättetidig mörk höstmorgon, och jag och min karl (som är mörkhårig och ser ut som nån i nåt pojkband eller dylikt; själv skulle jag helt plötsligt visa mig ha magra armar och vara brun) sitter i bilen på väg till Umeå för att gå på kretssammankomst, och på bilstereon lyssnar vi på just Celine Dions tidigare nämnda album och liknande sån musik, och det regnar, och några löv ligger klistrade mot bilrutan, och vi är på väg till hotellet vi ska bo på under helgen. Där finns även en pizzeria. Och en massa andra vänner förstås.
Och... det var det.
Ganska kul så här i retrospekt.
Härligt ändå, att man inte hade så högtflygande krav på tillvaron...
Ja ja säg då dä.
En annan grej, när vi ändå åker nostalgitåg:
Återupptäckten av hur underbara Sundsvallarna är, har fått mig att överlag längta dit lite. Det har jag inte gjort på länge.
Men nu är det som att jag liksom... ja. Saknar det. Dem. Hela alltet.
Absolut inte så att jag vill flytta tillbaka!
Men ni vet...
Kunna tomhänga hos mamma och pappa, sno pappas sängplats och titta på VHS-filmer på tjockteven, umgås med "de gamla vanliga" som man är fullständigt hemma och trygg med, köpa pizza på Parma, länsa Henkes kyl och ha October Road-maraton, fika på Wayne's efter tisdagsmötena, dyka in hos Frenells i tid och otid för en kopp kaffe och tidningsläsning - och kanske lite spel och prat; ifall det är nån hemma och vaken, sitta med Nicole och Skalman och äta Skrattande kon-kuber och dricka te, ta sig till Skönsmon och mysa med syskonbarn och systrar.
Packa en bil full med vänner, fika, tidskrifter, filtar och lantdistrikt och dra ut på heldagar.
Ha gång- och cykelavstånd till det mesta och de flesta.
Jag har börjat nostalgifiera och romantisera hemstan nu. Minnas det fina istället för det som gjorde att man ville därifrån.
Det är en skön känsla. Jag är tacksam för att den infunnit sig.
Och ännu mer tacksam för att min värld är lite, lite större nu.
Peace!
Kommentarer