påhittig tjej_86
Ja. Så var man i Sundsvall då. VA? tänker ni, hon skulle ju inte anlända förrän fem i tio ikväll?!?!
För sånt håller ni väl reda på, tänker jag.
Jo visst vettu, men så fick jag för mig grejer, och blev lite busig och körde en kupp. Bestämde mig i torsdags för att ansöka om ledigt på söndagen. Det godkändes, och jag köpte en nattågbiljett, så att jag skulle vara framme 03.40 lördag natt/söndag morgon.
Med nöd och näppe lyckades jag hålla mig ifrån att säga nåt till dem där hemma.
Snacka om mäktig man kände sig! Fnissig och lite nervös. Det var en mycket mysig tågresa. Jag satt några timmar i den gammaldagsa bistron, drack grönt te och åt cashewnötter till överpris, medan Mark Knopfler sjöng i mina öron, och skymningen skymnade sig över det stundtals fina landskapet.
Dessutom underhöll eminenta Erlend Loe mig med sin "Doppler".
Delade vilkupé med en trevlig Harry Potter-läsande ungtupp från Östersund, som varit och åkt skidor i Schweiz i fyra månader, och en snusande, tatuerad, snäll karl från Ånge... och några till. Det luktade fot i kupén frampå småtimmarna minsann!
Hade fixat så att snällöstlund hämtade mig vid tåget, for till repis, ringde på porttelefonen.
Mamma: "Hallåå??"
Jag: "Ja hej, det var Börje" (vi kallar mig för Börje ibland, okej?)
Mamma: "Hej!.. Eeh.."
Jag: "Jag tänkte bara höra om du kunde öppna dörren?"
Mamma: "VAE? ÄR DU HÄR NU?! KENT HON ÄR HÄR NU!"
Sen var de jättegulliga och lite chockade och yrvakna... men mest glada och stissiga tror (hoppas) jag.
Det var mycket skönt att komma tidigare. Hann med både ett och annat. Inte minst landa, komma till ro och underfund med ifall detta var hemma eller borta eller vad.
Nu känns allt som vanligt, och det njuter jag i fulla drag av. Suger i mig av hemmatryggheten för fulla spätt.
Bland annat älskar jag det faktum att jag, när jag kom hem från en liten Härnösandstripp igår, möttes av en hoppande och studsande Ella som slängde sig om halsen på mig och glatt ropade "SAAANNNAAAAAA!"
Jag hade nämligen förberett mig på att hon skulle vara lite avvaktande och svår, efter fyra månader utan mig.
Men nej. Bra.
Nu börjar jag gå på tomgång känner jag.
Ikväll: syster och Hollywoodfruar!
För sånt håller ni väl reda på, tänker jag.
Jo visst vettu, men så fick jag för mig grejer, och blev lite busig och körde en kupp. Bestämde mig i torsdags för att ansöka om ledigt på söndagen. Det godkändes, och jag köpte en nattågbiljett, så att jag skulle vara framme 03.40 lördag natt/söndag morgon.
Med nöd och näppe lyckades jag hålla mig ifrån att säga nåt till dem där hemma.
Snacka om mäktig man kände sig! Fnissig och lite nervös. Det var en mycket mysig tågresa. Jag satt några timmar i den gammaldagsa bistron, drack grönt te och åt cashewnötter till överpris, medan Mark Knopfler sjöng i mina öron, och skymningen skymnade sig över det stundtals fina landskapet.
Dessutom underhöll eminenta Erlend Loe mig med sin "Doppler".
Delade vilkupé med en trevlig Harry Potter-läsande ungtupp från Östersund, som varit och åkt skidor i Schweiz i fyra månader, och en snusande, tatuerad, snäll karl från Ånge... och några till. Det luktade fot i kupén frampå småtimmarna minsann!
Hade fixat så att snällöstlund hämtade mig vid tåget, for till repis, ringde på porttelefonen.
Mamma: "Hallåå??"
Jag: "Ja hej, det var Börje" (vi kallar mig för Börje ibland, okej?)
Mamma: "Hej!.. Eeh.."
Jag: "Jag tänkte bara höra om du kunde öppna dörren?"
Mamma: "VAE? ÄR DU HÄR NU?! KENT HON ÄR HÄR NU!"
Sen var de jättegulliga och lite chockade och yrvakna... men mest glada och stissiga tror (hoppas) jag.
Det var mycket skönt att komma tidigare. Hann med både ett och annat. Inte minst landa, komma till ro och underfund med ifall detta var hemma eller borta eller vad.
Nu känns allt som vanligt, och det njuter jag i fulla drag av. Suger i mig av hemmatryggheten för fulla spätt.
Bland annat älskar jag det faktum att jag, när jag kom hem från en liten Härnösandstripp igår, möttes av en hoppande och studsande Ella som slängde sig om halsen på mig och glatt ropade "SAAANNNAAAAAA!"
Jag hade nämligen förberett mig på att hon skulle vara lite avvaktande och svår, efter fyra månader utan mig.
Men nej. Bra.
Nu börjar jag gå på tomgång känner jag.
Ikväll: syster och Hollywoodfruar!
Kommentarer