Förändringarnas vindar blåser igen, och faktiskt hela tiden

Skrivsuget spritter inombords. Hösten gör detta med mig.
Som jag älskar denna årstid!
Luften blir högre, färgerna mer sprakande, himlen lugnare, tankarna klarare.

Omstart, nystart. Ny frisyr, nya glasögon. Rutiner. Det enda jag saknar är en analog almanacka med anteckningsutrymme. En Frankie Daily, helst.
De är så fina och sån bra terapi. 2019, då blir det min present till mig själv.

Sommaren var lång men flög ändå snabbt förbi. Mycket sol och värme. Många bad. En härlig semestervecka med släkten i Norrland.

Att ha ett barn är lite som att upptäcka hela livet på nytt.
Hennes första havsbad, spänningen och glädjen i det. Känslan av ljum sand under fötterna.
Allt det hon ser och betraktar, som vi anser vara vardagsting. Det blir större, viktigare.
Vår egen uppskattning av allt ökar.

Hon är åtta månader och åtta dagar nu. Och jag älskar henne mer och mer för varje dag. Verkligen, det är inte bara ord. Jag känner, nästan fysiskt, hur hjärtat konstant växer sig större och mjukare i bröstet. Det är en ynnest att få uppleva det.
 
Trodde alltid att nyfödd-perioden skulle vara den mysigaste. Med en sån minimal liten hjälplös plutt på ens bröst hela tiden. Så oskyldigt och vackert.
Och det var mysigt, verkligen. Men också lite ensamt, nästan sorgesamt ibland. För man känner inte den lilla mänskan ännu. Och även fast man älskar den så enormt mycket redan från början, kan den vara svår att förstå sig på. Och läsa av. Siri var förvisso väldigt tydlig redan från start, och har aldrig varit tomgnällig eller "jobbig". Men hon var ju som spädbarn är; inga skratt, knappt några leenden de första månaderna. Kunde således ge intryck av att vara lätt deprimerad.

Och dygnen hade ingen uppstyrd rytm. Vilket var både superskönt och jobbigt. I timtal låg vi på sängen och i soffan, ammandes, sovandes, mysandes, kollandes på serier. Fikastunderna framför "Comedians in cars getting coffee" var i princip dagarnas höjdpunkter.
Det byttes bajsblöjor ett oräkneligt antal gånger per dygn, natt som dag.

Allt flöt ihop. Det var fint. Lugnt. Stort.

Men som många sa till mig, när jag var i den där nya bubblan, så blir det faktiskt roligare hela tiden. Man blir alltmer tajt med den nya lilla personen, och man vänjer sig så sakteliga vid att vara en familj på tre. Dynamiken ändras och utvecklas, nya band knyts.

Nu vet jag ungefär hur dagarna ser ut. Och det är nånting befriande med det.
Siri väcker mig nånstans mellan sju och åtta, med gulliga och glada små viskljud (typ "fsssffsssssfffsss"), och när jag öppnar ögonen och tittar på henne så ler hon med hela ansiktet. När J är ledig väcker hon oss båda; om han ligger med ryggen mot oss så krafsar hon försiktigt på den med sin lilla näve tills han vaknar och vänder sig om.

Och då vet vi. Om två timmar ska hon sova igen. Så det är lika bra att ta tag i morgonen genast. Siri gör helt enkelt dagarna längre och oss mer effektiva.


I perioder hinner man inte så jättemycket annat än att bara hänga med henne, och så typ fixa med disk eller nåt medan hon sover. Men det kan vara så olika, ibland från dag till dag. Och om vi tar oss ut och gör grejer är det enklare att vara effektiv.
(Obs, det är jättekul att hänga med henne, men visst är det en omställning från pre-kid-livet, då man ju hade oceaner av tid ändå.)

Nu är hon inne i en väldigt mysig fas där hon kan sitta länge och pilla med små detaljer. Typ känna med pekfingertopparna på olika spännande texturer, pilla på öronen, komma underfund med en skeds exakta formation, osv. Kul att betrakta, samt praktiskt, då man faktiskt hinner fixa med lite annat under tiden (så var inte fallet för några veckor sen, då hon var väldigt separationsångestig och ville vara nära och uppi nån, helst mig, hela tiden... men det är väl väldigt typiskt för den åldern; och lite mysigt och smickrande ändå, man känner sig helt klart uppskattad).

Åter till hösten nu, och det här med nystart. En stor en är på ingång i vårt liv.
Om två veckor bor vi inte längre i Göteborg, utan i J's hemort Gislaved.
Det känns... mycket. Jag har längtat länge, mer än han har. Men i maj kände vi gemensam sak, bad om vägledning, och upplevde att vi fick rätt så tydliga svar.
Han fick ett jobb som it-tekniker, och lite senare fick vi en fyrarumslägenhet i rätt nybyggda hus mitt i stan.
Så. Mindre stress, färre avstånd, lugnare jobb, nära till släkt och familj, promenadavstånd till det mesta, mer natur. Vi tackar och tar emot. Längtar.
Det känns så fint att ge Siri möjlighet till vardagskontakt med farmor och farfar, farbror och faster, med flera.

Men det är en sorg också. I nästan nio år har jag bott i Göteborg. Jag har varit mer vuxen här än i min hemstad. Jag har tillhört två församlingar här, och fått så många älskade vänner.
Tur ändå, att de finns kvar, även när det fysiska avståndet ökar.

Jag har aldrig bott i en sån liten stad som Gislaved, vet inte hur det är. Men känner på mig att jag kommer tycka om det. Njuta av lugnet. Ta mig för mer grejer, eftersom avstånden och utbuden inte är så enorma.
Bibliotek, simhall, bowling, bio, några kaféer. Mysiga promenadvägar och naturupplevelser, fina distrikt, massor av vänner att upptäcka.
Ett hem med större utrymme för oss att ta hem folk till.

Mindre logistik, mer liv.

Och så göra dagsutflykter till Göteborg, Borås och Jönköping när stadslängtet smyger sig på.

Det kommer bli bra!

Nu: invänta Siris uppvaknande ur förmiddagsslummern, och sen ut på promenad i glödande höstsol.



Peace!