Mina two cents om att vara vikarie

Jag arbetar, som de flesta av er (min enorma läsarskara hähä) vet, som vikarie på olika förskolor i en av Göteborgs stadsdelar.
Det har, som alla andra jobb, både för- och nackdelar.
Den största fördelen är såklart att få träffa så många underbara kids, som ger en så mycket kärlek och rolighet!

Synen på vikarier bland andra vuxna dock, den är  - tja, vad ska man säga? Blandad, förstås, beroende på vem som tittar. Men man hör och läser ju en hel del från upprörda föräldrar om det ELÄNDIGA i att deras barn måste möta så många vikarier på dagarna. Det blir otryggt för dem med nya ansikten så ofta, och så vidare.

Om detta kan man säga mycket. Det är fint att föräldrar är måna om sina barn, såklart.
Men...

För det första: om fler föräldrar höll sina barn hemma när barnen var sjuka, och lät dem tillfriskna ordentligt innan de skickades tillbaka, skulle inte personalen bli sjuk i lika hög grad - och färre vikarier skulle behövas.

För det andra: är det inte tur att det finns en drös vikarier att sätta in så att förskolornas verksamhet kan fortgå och föräldrarna kan ägna sig åt sina förvärvsarbeten?

För det tredje: alla förstår nog att föräldrarna vill barnens bästa och är oroliga för dem, men kan det kanske även vara så att de ibland underskattar både barnens och vikariernas förmåga att knyta små vänskapsband med varann?
Jag upplever att många förskolebarn ofta är nyfikna på nya ansikten, och verkar tycka det är rätt kul och spännande att träffa fler vuxna som bryr sig om dem och vill ta hand om dem.
(Andra barn tycker att det är jobbigare, och då försöker vi såklart ta hänsyn till det i möjligaste mån, och låta ordinarie personal ägna sig mer åt dem.)

Det är ett spännande, roligt, intensivt, givande, bitvis slitigt och utmanande jobb.
Jag vet ju sällan dan innan var jag ska hamna nästkommande arbetsdag, vilka tider jag ska jobba eller vilka jag ska träffa.

Den gångna veckan jobbade jag fyra dagar på fyra förskolor. Även om jag känner till ett av ställena väl, och ett annat ganska väl, är det väldigt många nya intryck att försöka smälta och pussla ihop i hjärnan.
Vad heter personalen på detta ställe? Vad tycker de om vikarier i allmänhet (det skiftar mycket beroende på var man hamnar, och man känner av läget och respektnivån rätt snabbt) och mig i synnerhet?
Kommer dem från grannavdelningarna att hälsa på mig, kanske till och med byta några ord när vi alla är utomhus med barnen senare?

Och så är det då sammanlagt ca 20 barn per dag (= ca 80 per vecka) som jag helst ska kunna namnen på, och lära känna lite. Veta hur jag bäst approachar dem, hjälper dem, tröstar dem och förmanar dem när så behövs. Veta vilket förhållningssätt och vilka regler som gäller på just det ställe jag inkallats till för dagen.

Vad får barnen göra och inte?
Vilka gränser kommer just denna barngrupp att testa nu när en ny fröken dykt upp?
Hur är rutinerna?
Hur stor plats ska jag ta, och hur mycket ansvar?

I jobbet ingår såklart också möten med barnens föräldrar. Ca 80 föräldrar på en vecka då. Eller ca 100 kanske är mer rimligt, eftersom det ibland är så att en lämnar och en annan hämtar.

Och detta för mig till nästa tanke/åsikt/fundering. Jag läste en krönika av Joakim Lamotte för nån månad sen eller så, om hur han störde sig på att vikarierna inte kom och hälsade eller presenterade sig när han kom till förskolan för att hämta sitt/sina barn.
Jag kan inte tala för exakt vilket bemötande han fick (eller inte fick), och tänker således inte säga nåt specifikt om det.
Visst, det är absolut beklagligt när folk inte kan föra sig socialt på sina arbetsplatser. Jag förstår frustrationen.

Men jag vill ändå tro att de flesta gör sitt bästa.

I vikarieinstruktionerna står tydligt att vi ska hälsa och presentera oss för föräldrarna. Något jag ser som självklart, det hör ju till vanligt hyfs.

Jag försöker få kontakt med alla föräldrar som kommer och går, om jag alls är i närheten av dem, och särskilt om jag är den enda yrkesutövaren i rummet/lokalen. Naturligtvis.

Jag säger försöker, eftersom det inte alltid är så lätt.

En del föräldrar kliver in/ut, hejar förstrött, ser över huvudet på en (eller nån helt annanstans) med blicken på ivrig jakt efter sitt barn och kanske en ordinarie personal.

Det är jättefint att fokuset ligger på barnen! Jag blir lite rörd varje gång ett barn och en mamma eller pappa återförenas i en rejäl kram efter en lång dag, och båda är lika lyckliga.

Ni förstår säkert vart jag vill komma, dock. Att bli förbi-tittad flera gånger om dan gör att man till slut blir liiite mindre hågad att typ armbåga sig fram, tvinga till sig förälderns uppmärksamhet för att för miljonte gången - som det känns - säga "hej jag heter Sanna och jag är vikarie här idag".
Man gör det ju, så gott man kan.

Men föräldrarna själva underlättar så otroligt mycket när de själva tar initiativ. Ser en i ögonen, hejar, kanske rentav på eget initiativ frågar "är du vikarie?". Ganska många gör så, och jag älskar dem för det.
(För att inte tala om de gullisar till vårdnadshavare som köper säsongsavslutningspresenter åt en när man jobbat ett tag på deras barns place - snacka om oförtjänt ära att få sånt!)

Med detta menar jag inte att alla måste komma fram och hälsa på vikarien; jag ber bara om lite förståelse från föräldrahållet, från dem som undrar varför vikarien är nonchalant eller dylikt. Det kanske inte är alltid nonchalans. Det kanske bara är så att hen inte orkar stå och stirra och känna sig påträngande för den där miljonte gången, i väntan på en möjlighet att sträcka fram näven och tjingsa.

Det var inte heller min mening att gnälla ur mig nu, jag ville bara ge min sida av saken.

Tack för ordet!