lördag, oktober 10, 2015

Soul, Interstellar, drömmen om Paris

Jag har längtat så efter att skriva, så nu när jag bestämde mig för att göra det, kände jag hur hjärtat slog extra fort, och jag nästan fick hämta andan av uppspelthet.

Hej!

Det är en bleksolig höstlördag, klockan är snart två, och jag har just bytt om från pyjamas till lagom fina hemmakläder. Dricker kaffe och lyssnar på ljudet av en Microsoft-konferens som J ligger i soffan och betraktar.

Vi skulle bort ikväll. På mat- och instrumentkväll hos fina vänner i vår nya församling (bytte från Göteborgs västra till Frölunda i juni - men samma religion förstås, haha).
Men vi är krassliga och trötta, så var nödgade att avboka, med ledsna hjärtan.

Hoppas de vågar fråga oss igen.

Åh. Hur gör man nu igen när man bloggar? Bara att skriva random tankar eller? Bra, jag har många.

En grej: vi började se Interstellar igår. Var väldigt pepp på att se den på projektor en mörk kväll. Och det var ju lovande med alla snygga scener, både i rymden och på jorden. Härlig känsla!
Men i övrigt; vilken lökighet! Matthew McConahewylewydewy spelade över med sin släpiga röst och dialekt samt överdrivet tjocka s-ljud. Plus att den skulle vara så vetenskapligt förklarande men inte var det på ett korrekt sätt (som J sa; bättre att låta science-fiction vara fiction, inte hitta på massa elaborerade låtsas- och halvlåtsasförklaringar).

Nåja. Vill nog se färdigt den bara för att se hur det går med allt. Men annars, nä. Den får en av fem toasts.
Har ni sett den? Vad tyckte ni? Jag lovar att inte tycka illa om er ifall ni tyckte om den.


En annan grej: man borde lyssna mer på Gladys Knight (& the pips). Old-fashioned soul och Michael Jackson-funkighet i ett. Det måste ju gillas.

Ja, och så det här med hösten då. Jag älskar den ju. Såna här soliga dagar med frisk luft, som gör en helt genomvädrad när man vistas i det, är bland det goaste jag vet, vädermässigt.
Men jag har förr haft väldigt svårt med mörkret, och nu har jag svårt med det igen, från och med förra hösten ungefär. Hela vinterhalvåret var ju så extremt grått och tungt då, som en depressionsfilt över hela världen och hela en själv.
Det är som att mörkret ger vardagsångest alldeles för mycket utrymme.

Min hjärtevän har också väldigt svårt med mörkret. Han lider mer än mig. Oh vad jag skulle vilja rota fram en pengagömma och överraska honom med en sistaminuten till en bekymmersfri vecka någonstans.
Han är verkligen en känslostark fransman inuti, och om jag hade mer makt skulle jag se till att han alltid alltid fick omges av solsken, värmekällor, musik samt njutbar mat och dryck.

Livet borde alltid vara som i Paris i maj.

Vi ska i alla fall åka till Sundsvall i julhelgen - inte så soligt och franskt, men skönt med familjemys och lite avbrott från vardagen i alla fall. 


Sist ut idag, ett litet ekonomitips till er som gillar havredryck: GÖR ER EGEN! Det kostar typ en hundradel av vad en Oatly-tetra går loss på. Och är så enkelt. Detta är ett höftrecept, men funkar helt okej: 2 dl havregryn till 1 liter vatten plus nån nypa vatten och dito olja. Mixa. Sila. Rör om. Häv.



Tack för mig televerket!

Nu blir det sängbäddning, bokläsning, och kanske lite brödbak.

Peace!


2 kommentarer:

E Gustafsson sa...

Många fina, uppriktiga tankar! Håller med dig om allt - utom Interstellar, hehe. Jag ÄLSKAR den filmen. Hade inte så många förväntningar innan jag såg den, var nog snarare lite avog. Köpte dock hela paketet med fejkvetenskap (dels för att jag inte är så kunnig, dels för att det är en film och ingen dokumentär) och bryter ihop när Anne Hathaways rollfigur Brand säger "Love is the one thing we're capable of perceiving that transcends time and space." Blir helt indragen i intrigen, känslorna, den mörka stämningen, bilderna... det är väldigt sällan en film påverkar mig så. Jag förstår ju att den inte är vetenskapligt korrekt och att den spelar mycket på känslor, men som sagt: jag går på det. Och gillar't skarpt. :D

En långvarig förkylning sa...

Gillade också Interstellar men hade inte heller några förväntningar alls. Men i början var jag orolig över lökigheten, men sen blev det mindre lök och bättre av allt.
Fast inget slår ju Prometheus och Fassbender!
Men ändå, å, gillar mörkret och tidskonstigheterna i Interstellar, och Södern.
Tycker Gravity var segare, fast okej den med.

Men, detta med depressionsfilt, önskar så att ni slipper det denna vinter, önskar er ljus och sol i sinn! Jag blev hastigt depp av mörkret för några veckor sen, men sen lättade det. Men det var lite nytt för mig att känna så. Jag skyr ju ljuset pga sjukdomen, men å andra sidan gillar jag solen när det väl funkar med hjärnan.
Hursom, önskar att vi hade mer hälsa till att träffs, så skönt det hade varit med bara häng, lite gitarrplinkande män i ett hörn eller bara lyssna på lite grammofon. Det är minst sagt frustrerande eftersom häng med er är så mys. Och så kunde man se Interstellar om och om igen, jaa-a!

En jättekram till er båda! <3 <3