En återkomst i februari

Tio månader sen sist jag skrev.
Det måste vara mitt rekord.


Hej igen.


Jag har längtat.
Är ni där ännu?
Jag skriver nog mest för mig själv, ändå. Men det är ju kul om även andra ögonpar möter mina ord.


Jag är 29 år nu. Nästan 30! Nej. 29 är 29, inget annat. En fin siffra, om ni frågar mig. Grön och mörklila. Klart finare än beigegula, kommunalaktiga 28.


Fast mitt tjugoåttonde år var bra, såklart.
Vad annars?
Jag hade ju just gift mig med den finaste tänkbara mänska.
  Vi hade haft världens bästa honeymoon-vecka i en stuga i Smålands skogar, när vinternvindarna vinade som värst.


Vi fick en fräsch och fin lägenhet i ett femtiotalsområde i Göteborg.


Vi färdades i vår lilla bil lite hit och dit - bland annat till Sundsvall, Malmö, Gislaved, Halmstad och Uppsala, och sög i oss mycket andlig och bokstavlig festföda samt kramades och skrattade med många älskade vänner och släktingar.


Vi såg nära kära vänner äntligen våga falla för varandra, öppet och på riktigt.


Vi förlorade en annan (tillfälligt hoppas vi såklart), och ytterligare en familj i vår närhet ändrade utformning.


Vi gjorde upp en miljon planer för våra liv, för att sedan komma fram till att vi knappt orkar förverkliga en enda av dem just nu. Eller jo. Men en i taget, och i långsammare takt.
Vi vill så mycket.
Måste påminna oss om att det också är okej att bara vara där man är, precis nu, och göra det man gör. Och samla kraft och intryck.
Spara dem på nåt smart ställe så man kan använda dem framgent.


Jag bytte jobb också.
Är kvar som assistentvikarie (men jobbar aldrig mer hela dygn, och älskar det faktumet).
Men mest är jag dagisfröken. Eller barnskötare, som det tydligen heter på riktigt.
Obehörig sådan dessutom.


Men jag känner mig ganska behörig. Får kramar och pussar av de minsta, får prata och skratta tillsammans med, och ibland mottaga komplimanger av, de lite äldre.
Det är så fint.


Lite mer energi har lämnat mig också. Och huvudvärken är en närmare bekant nu igen, efter några år med blott ytlig bekantskap.

Så nu håller jag som bäst på att forma om min tillvaro en smula. Sänka ribban lite. Anpassa mig. Vila mer. Tänka långsammare.
Det ska nog gå. Mannen som är en gåva hjälper mig.


Så. Här är vi alltså nu. Livet är fint och i ständig förändring.
Och vi längtar efter ny världsordning, en majvecka i Paris, samt sommar.


Peace!

Kommentarer

AnnaKarin sa…
<3
Ru sa…
Yay, du är tillbaka :) Spännande liv du har. Weee. Saknar dig. Puss.

Populära inlägg