"Gåva från Gud"


Låt mig berätta om kärleken.
Den där som alla säger ”dyker upp när man minst anar det”.
Den som jag både tagit för givet skulle drabba mig, och tänkt vara omöjlig; inte gjord för mig. 

Jag hade alltså både rätt och fel.

Rätt i det första.

När jag drabbades?
Vet inte exakt. 
Den liksom smög sig på, i början med vänskapens harmlösa och avslappnade ansikte. 

Det var omkring ett år sedan. 
I takt med ökat antal timmar spenderade tillsammans, ökade också insikten av att det här var precis en sån person jag alltid tänkt att OM det ska vara nåt, ska det vara med en sådan.

En sådan med egenskaper jag under bön begrundat och högt värderat.
Kriterier, om man nu får kalla dem sådana (ja, några får man ha):

  • Att älska att leva livet på samma sätt som jag gör; att prioritera likadant och finna glädje i det. 
  • Att vara snäll. Alltså verkligen i grunden. Ty det är underskattat - och tämligen sällsynt. 
  • Att kunna skratta åt en massa saker i vardagen; dela mitt sinne för humoristiska detaljer som gemene man anser vara trams, eller inte anser vara något alls pga. inte noterar. 
  • Att uppskatta skönhet och charm, men inte lägga alltför stor vikt och värdering vid sådant (och inse att kärlek, det har inget med benstruktur och hudtextur att göra). 
  • Att dela drömlivskänsla. Ni vet den där inre bilden av vilken känsla och vilket filter livet ska ha för att kännas optimalt och filmiskt – drömskt. 



Jag hörde på omvägar något viskas på hösten, något om vad han tyckte om mig.


Det skrämde mig inte, vilket förvånade mig lite.
Och tanken började gro. Leta sig ner från hjärna till hjärta. 

Kontakt ökade, modernt slag av brevväxling tog form. 
Så många tankar, betraktelser och skratt att utbyta och dela! Så lika vi var, men ändå – så mycket nytt vi hade att delge varandra.
Har, fortfarande.



Och också, en insikt: så stilig han är!
Så charmig och fin – och det där födelsemärket under vänsterögat, det vill jag bo i. 

Så självklart det blev att vi hörde ihop, och så rädd jag blev att förstöra, missförstå, förlora det som ännu inte var mitt.

I förtäckta ordalag skrev vi om det båda egentligen visste.

Och till slut, en alldeles för sen natt i våras (men inte en dag för tidigt) när bara en knarrig trätrapp skilde våra bostäder åt, var orden inte förtäckta längre. De flödade fritt, om än lite nervöst, där i nämnda trapp.

Goda beslut fattades, och resten är historia.

En underbar, solig, lycklig, känslostormande – men också förnuftig, fast grundad och väl genomtänkt historia.


Och mer än så. För, som den gode Hellström säger:
”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”

Äventyret har bara börjat.
Och varje dag tackar jag den som tackas bör, för min hjärtevän som i sanning lever upp till sitt namns innebörd.








Kommentarer

Agneta Mattsson sa…
Men underbara Du!! Jag dricker tårar! Varför jobbar du som personlig assistent? Varför får du inte sitta och skriva underbara saker så vi får läsa och njuta och skratta och gråta och lära oss?? Kram Älskade Dottir!
Mireille sa…
Får ju tårar nu... Iallafall tills jag scrollar ner till mittenbilden.. Instämmer med ömma moder, du skriver som en ja jag vet inte vad! Å fina, så fina ni är. Med grimaser också. (Eller så var ni helt normala på bilden, och jag jättedömande haha) Så vackert att se detta och ha fått va med och ana lite under resans gång. <3
Emely sa…
<3
Ru sa…
Aaah vad fina ni är! You go Nasse man!
Anonym sa…
Kära Sanna
Så innerligt glad jag blir att du upptäckt Jonathans fina personlighet.
Du är likadan eftersom du sett...

Irma

Populära inlägg