Fredagsmyslängtan, hemstadsromantisering och storfilmsbonanza
Vad roligt det är när man lyckas radera ett halvfärdigt blogginlägg på ett litet kick sådär.
Nåja, försöker med jämnmod ännu en gång.
Ja. Det är fredag. Jag sitter i min säng och lyssnar på Radio Guld. För jaa, det är en sån där Sundsvallssaknardag.
Har spenderat den gångna veckan i nämnda säng, däckad av förkylning, huvudvärk och feber.
Fruktansvärt stimulerande.
Alltså. Jag försöker verkligen att inte leva för mycket i tider som flytt... för det är ju så lätt att romantisera allt sånt, och inte kunna njuta av nuet.
MEN. En sak som jag sannerligen saknar ifrån mitt Sundsvallsliv, är enkelheten. Att man bara kunde smsa runt lite lätt i nån halvtimma och vips så hade man styrt upp en tacokväll hos Henke (som såklart slutade med att man länsade hans kyl på bag-in-boxar och diverse plockmat och somnade i soffan framför Seinfeld), eller lite bowling, lite utgång, eller en lanttjänstdag eller VT-genomgång.
Jag vet inte om det är för att det var ens hemstad som det kändes så lätt att styra upp diverse sorters samvaro.
Men jag tror nog att det även beror på mentaliteten där.
"Jag är astrött och inte alls på topp men det är lugnt, jag kommer över en stund i mina mysbyxor och så freestylar vi ihop nåt"-mentaliteten.
Hoppas den finns kvar. När jag är där och hälsar på tycker jag nog att den gör det, till viss del i alla fall.
Vad vill jag säga med det här då?
Inget särskilt. Men jag saknar't. Gravt.
Förresten, Julia har varit här! Förra onsdagkväll t.o.m. senaste måndagens eftermiddag.
Plus att vi ju har Ida inneboende under april. Så nog har det blivit förstklassigt tjejmys, alltid.
Bland annat var vi och såg Titanic i 3D. Alltså. Titanic! Filmernas film! Som hade biopremiär när jag var 11 och just i den där fasen då man har väldigt lätt att nörda fast sig vid saker.
Jag såg den på bio tre gånger, och grät kolossalt varje gång.
Jag köpte Celine Dion-singeln och senare hela soundtracket, dekorerade flickrumsväggarna med filmplancher, drömde om Leonardo DiCaprio - och när filmen släpptes på VHS -ja hjälp, kommentarer överflödiga.
Vet inte hur många gånger jag och min kompis Jenny såg den tillsammans. Vi skrattade när Jack och Rose skrattade, grät när de grät, frös när de frös, och höll andan lika länge som dem när hela båteländet till slut sjönk och de sista fastklamrade själarna damp ner under ytan.
Så nog var den en stor del av mina förtonår alltid.
Därför var det mycket mysmäktigt att se den på bio igen, 15 år senare (FEMTON ÅR! Helt sjukt. Jag. Är. Gammal.). Och 3D-effekterna gjorde att det här grafiskt nittiotalslökiga försvann lite.
Åh. Det var som att se den för första gången. Och som att uppleva sin barnungdom på nytt. Samtidigt.
Och visst blir man lite kär i Jack Dawson, även om jag numera är mycket mer förtjust i den irländska kompisen med lockigt hår, Tommy Ryan (som blir skjuten i livbåtskaoset, ve och fasa).
Väl investerade 135 kr + godispengar, I tell ya.
Nämen. Ja. Det var väl det.
Peace!
Nåja, försöker med jämnmod ännu en gång.
Ja. Det är fredag. Jag sitter i min säng och lyssnar på Radio Guld. För jaa, det är en sån där Sundsvallssaknardag.
Har spenderat den gångna veckan i nämnda säng, däckad av förkylning, huvudvärk och feber.
Fruktansvärt stimulerande.
Alltså. Jag försöker verkligen att inte leva för mycket i tider som flytt... för det är ju så lätt att romantisera allt sånt, och inte kunna njuta av nuet.
MEN. En sak som jag sannerligen saknar ifrån mitt Sundsvallsliv, är enkelheten. Att man bara kunde smsa runt lite lätt i nån halvtimma och vips så hade man styrt upp en tacokväll hos Henke (som såklart slutade med att man länsade hans kyl på bag-in-boxar och diverse plockmat och somnade i soffan framför Seinfeld), eller lite bowling, lite utgång, eller en lanttjänstdag eller VT-genomgång.
Jag vet inte om det är för att det var ens hemstad som det kändes så lätt att styra upp diverse sorters samvaro.
Men jag tror nog att det även beror på mentaliteten där.
"Jag är astrött och inte alls på topp men det är lugnt, jag kommer över en stund i mina mysbyxor och så freestylar vi ihop nåt"-mentaliteten.
Hoppas den finns kvar. När jag är där och hälsar på tycker jag nog att den gör det, till viss del i alla fall.
Vad vill jag säga med det här då?
Inget särskilt. Men jag saknar't. Gravt.
Förresten, Julia har varit här! Förra onsdagkväll t.o.m. senaste måndagens eftermiddag.
Plus att vi ju har Ida inneboende under april. Så nog har det blivit förstklassigt tjejmys, alltid.
Bland annat var vi och såg Titanic i 3D. Alltså. Titanic! Filmernas film! Som hade biopremiär när jag var 11 och just i den där fasen då man har väldigt lätt att nörda fast sig vid saker.
Jag såg den på bio tre gånger, och grät kolossalt varje gång.
Jag köpte Celine Dion-singeln och senare hela soundtracket, dekorerade flickrumsväggarna med filmplancher, drömde om Leonardo DiCaprio - och när filmen släpptes på VHS -ja hjälp, kommentarer överflödiga.
Vet inte hur många gånger jag och min kompis Jenny såg den tillsammans. Vi skrattade när Jack och Rose skrattade, grät när de grät, frös när de frös, och höll andan lika länge som dem när hela båteländet till slut sjönk och de sista fastklamrade själarna damp ner under ytan.
Så nog var den en stor del av mina förtonår alltid.
Därför var det mycket mysmäktigt att se den på bio igen, 15 år senare (FEMTON ÅR! Helt sjukt. Jag. Är. Gammal.). Och 3D-effekterna gjorde att det här grafiskt nittiotalslökiga försvann lite.
Åh. Det var som att se den för första gången. Och som att uppleva sin barnungdom på nytt. Samtidigt.
Och visst blir man lite kär i Jack Dawson, även om jag numera är mycket mer förtjust i den irländska kompisen med lockigt hår, Tommy Ryan (som blir skjuten i livbåtskaoset, ve och fasa).
Väl investerade 135 kr + godispengar, I tell ya.
Nämen. Ja. Det var väl det.
Peace!
Kommentarer
Kram från Ume