tisdag, mars 20, 2012

Djupa ytligheter

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt fascinerad av ben.
Kanhända för att jag ända sedan lågstadiet verkligen, verkligen hatade mina egna.
Varför? De var korta, och inte spinkiga som mina kompisars, och jag passade inte i shorts och tajta stretchjeans. Alltså kunde det bara betyda en sak: de var f u l a.

Jag låg ofta i sängen och grät över dem. Trädstammar, kallade jag dem, ty det var så de kändes.


Och inte bara när jag var barn. Det har suttit i sedan dess.
Jag mår fortfarande dåligt över dem ibland.

Men tack och lov har jag med åren lärt mig att älska hela min kropp. Det betyder inte att jag alltid tycker den är så vidare värst snygg. Ibland tycker jag rentav den är rätt ful. Men det gör det inte okej att lägga en massa negativ energi på den, och tycka illa om den.
Jag är ju min kropp. Ska jag tycka illa om mig själv för att jag inte är tillräckligt lång/smal/välsvarvad/slät/fast?

Bedömer man sina vänner efter de premisserna?

Idioti!


Och det här med lång-kort-smal-tjock-slät-fast, förresten. Det har ju ingenting med hur snygg man är att göra.
Det är jag väldigt tacksam att jag sedan ett ganska bra tag fattat.
Det finns ju så många sätt att vara vacker på!

(Och varje gång jag befinner mig i ett omklädningsrum konstaterar jag samma sak: alla har sin egen snygghet. Alla kroppar är fina.)


Skönhet är totalt oberoende av närvaron eller frånvaron av hull, cellulliter, kärlekshandtag och annat.


Bra va!




(Kul och fantasifullt om allas ben skulle se ut som de här då?)





PS. Snart kanske jag rentav manifesterar detta genom att börja använda mönstrade och färgade strumpbyxor. Bara för att gå emot mitt svart-drar-ingen-uppmärksamhet-till-benen-och-dessutom-ser-man-smalare-ut-i-det-tänk som sitter djuuupt i ryggmärgen. DS.

1 kommentar:

i min garderob sa...

Bravooo!!! Helt rätt!! Du var uuuuursnygg i dom mönstrade med rosor på!! Mer sånt!