when you think it's love love love, it all turns in to history
Vad har hänt med Morgonpasset på helgerna? Det är ju superlamt. Som en icke-kvalitativ Mia och Klara-efterapning.
Det hade kunnat vara lite småkul nån gång emellanåt, om det inte var så uppenbart vilka som var inspirationskällor.
Originalen gör det så mycket bättre.
Nä, tacka vet jag p4 på helgerna. Ring så spelar vi och Melodikrysset, det är grejer det. Nostalgi, mys, trygghet, mänsklighet och musikvariation. I love it.
(Lyssnar hellre på p4 under veckorna ibland också... speciellt när Hallå p3 drar igång. Då föredrar jag Lönnå i p4. Minsann.)
Och apropå nåt annat så är nog A Camps låt My America den som gör mig mest lycklig just nu. Den är så... ah. Vad ska man säga. Drömlivskänsla.
Jag är lite nykär i kent också. På Drift är en otroligt fin bit.
Däremot fattar jag inte grejen med John m.e. Love is my drug måste vara den mest enerverande och överskattade låten nånsin (typ)... eller?
Och snacka om att han framställer sig som jobbig kille i texten. Jag tror inte det var det han ville förmedla, när han skrev den.
Men vad vet jag? Jag är bara en 23-åring som spenderar söndag kväll som så många andra kvällar - häckandes hos mina föräldrar, bärandes mysbyxor.
Fast tanken var faktiskt att jag skulle till underbara tant Hellvi och äta smörgåstårta och dricka vin ikväll. Hon hade bjudit hem en massa ungdomar.
Migrän satte käppar i mina hjul. Mycket synd.
En annan gång ska jag berätta om hur otroligt illa Haga bageri har betett sig. Men jag orkar inte just nu.
Istället tänkte jag återge en livfull konversation som utspelades mellan mig och min mor för nån vecka sen. Vi åt kakaoröra och tittade på film. Det var ganska sent på kvällen. Jag hade bestämt mig för att gå och duscha, men kom aldrig till skott.
Till slut sa jag: "Jag skulle kunna duscha imorgon bitti istället, det är lite sent att vrida på kranarna nu."
Mamma: "Synd att råsocker blir så knastrigt."
Ja men då så. Då kanske man ska bege sig hemåt. Ännu en arbetsvecka väntar...
Det hade kunnat vara lite småkul nån gång emellanåt, om det inte var så uppenbart vilka som var inspirationskällor.
Originalen gör det så mycket bättre.
Nä, tacka vet jag p4 på helgerna. Ring så spelar vi och Melodikrysset, det är grejer det. Nostalgi, mys, trygghet, mänsklighet och musikvariation. I love it.
(Lyssnar hellre på p4 under veckorna ibland också... speciellt när Hallå p3 drar igång. Då föredrar jag Lönnå i p4. Minsann.)
Och apropå nåt annat så är nog A Camps låt My America den som gör mig mest lycklig just nu. Den är så... ah. Vad ska man säga. Drömlivskänsla.
Jag är lite nykär i kent också. På Drift är en otroligt fin bit.
Däremot fattar jag inte grejen med John m.e. Love is my drug måste vara den mest enerverande och överskattade låten nånsin (typ)... eller?
Och snacka om att han framställer sig som jobbig kille i texten. Jag tror inte det var det han ville förmedla, när han skrev den.
Men vad vet jag? Jag är bara en 23-åring som spenderar söndag kväll som så många andra kvällar - häckandes hos mina föräldrar, bärandes mysbyxor.
Fast tanken var faktiskt att jag skulle till underbara tant Hellvi och äta smörgåstårta och dricka vin ikväll. Hon hade bjudit hem en massa ungdomar.
Migrän satte käppar i mina hjul. Mycket synd.
En annan gång ska jag berätta om hur otroligt illa Haga bageri har betett sig. Men jag orkar inte just nu.
Istället tänkte jag återge en livfull konversation som utspelades mellan mig och min mor för nån vecka sen. Vi åt kakaoröra och tittade på film. Det var ganska sent på kvällen. Jag hade bestämt mig för att gå och duscha, men kom aldrig till skott.
Till slut sa jag: "Jag skulle kunna duscha imorgon bitti istället, det är lite sent att vrida på kranarna nu."
Mamma: "Synd att råsocker blir så knastrigt."
Ja men då så. Då kanske man ska bege sig hemåt. Ännu en arbetsvecka väntar...
Kommentarer