I sometimes lied in those letters

Jag var på Hello Saferide-spelning på Oscar igår, AnnaKarin bjöd snällt på biljett. 

Men före det åt vi sushi. Det var gott. Fransson och hans kusiner kom och gjorde oss sällskap på sjögatan, och sedemera på konserten.

Förbandet hette Two white horses, tror jag. De härstammade från Umeå, tror jag. De var ganska mysiga, och jag gillade deras franska låt. Men det kändes lite som att... tja, som att de blev ett band för att bli ett band, inte för att de hade så himla mycket att säga. Men det är de väl långt ifrån ensamma om.

Annika Norlin, som jag alltid upplevt som väldigt bildskön, hade ett mer intressant utseende i verkligheten. Alltså inte på nåt negativt sätt. Hennes ansikte var väldigt uttrycksfullt, och förde tankarna till en ung Joni Mitchell. 

Jag hade hört att hennes liveframträdanden ska vara nånting att hänga långt upp i granen. Jag blev inte besviken, och nu vill jag köpa all hennes musik. 

Kul var även att fantastiskt söta Andrea Kellerman (som går under artistnamnet Firefox AK, och är gängad med Rasmus Kellerman, mer känd som Tiger Lou) var med på gitarr och sång.  

Efter spelningen åkte dalasönerna till Jacob och Albin på nån typ av efterfest. Jag och AnnaKarin kände att åldern tog ut sin rätt; vi åkte hem (till henne) och åt godis, drack vin och såg Mitt liv som hund... i ungefär en halvtimme. Sen somnade vi.

Och här är jag nu. Ska duscha och ta mig hemåt. Idag blir det tjänst och möte. Ikväll blir det nånting mysigt. Hoppas jag. Har ingen aning egentligen. 

People are like songs, it's true

Some seem dull at first, but then they grow on you

Me, I'm like "Can't get you out of my head"

Annoying at times, but I make you want to dance

But you are the only one I've met who's "God only knows"

I liked you the first time I met you

and it grows and grows and grows