bitterness

Jag går bara runt här, samma gamla halvfeta moster, och finns tillgänglig, och gör inget särskilt.
Inte ens på de (nästan) enda två lediga veckorna i år.

Jag anpassar mig efter alla andras liv, och hittar på lite saker, passar lite barn, plockar lite bär med mamma, umgås med min bästis teven.

Det är ok. Jag blir bara frustrerad ibland. Livet står så himla stilla.
Fast jag ser det hela ur evighetsperspektivet, och då är det inte så farligt. Allt jag inte hinner göra nu, hinner jag ju göra sen.
Men ändå.

Det står så stilla. Och jag känner mig så himla ensam.

Jag är inte det, jag har vänner och bra familjerelationer, och bla bla bla.

Men jag känner mig riktigt, fett ensam i alla fall.

Man vågar ju inte ens ta kvällspromenader själv nuförtiden. I alla fall inte där jag bor.
Annars skulle det vara mysigt nu på sensommarn, att gå runt Petersvik, vid havet.

Jag säger då det. Dagens samhälle gör det än mer deprimerande för oss ensamma, för det är farligt att göra saker ensam.


JAG BLIR SÅ LESS PÅ ATT ALLA HAR FÖRHÅLLANDEN!!!

Det är kul för er, förstås. Men fatta vad jag menar, please.



(Det går nog över imorgon.)

PS. Det är nånting väldigt vemodigt över sensommaren. Jag älskar den mest av allt - september är min favorit - men jag blir väldigt vemodig. Det förklarar kanske texten ovan.
Vemod är en trygg känsla som jag är van, och kan gömma mig bakom. Kanske är det därför jag älskar eländet samtidigt. Vad vet man. D.S.